En stämningsfull Julhelg.

Visst var det väl alltid snö på julafton när jag växte upp? Inte? Jo, det vill jag minnas… nej, det var det säkert inte. Speciellt inte eftersom jag är född och uppvuxen i Karlskrona, vintern i Blekinge är rå (”skellettväder” som mamma kallar det), den kan vara mild, men inte alltid :)

Jag minns ändå mycket snö och fin is som ibland blev så tjock så vi kunde åka bil ut på öarna i Karlskronas vackra skärgård. Äventyr i kvadrat och mycket fin skridskoåkning.

Otroligt god mat och många julklappar minns jag också, och det stämmer säkert. Jag minns mammas kök med julmat i varenda hörn. Vår tradition var lutfisk mitt på dagen och så kom all annan julmat som vi moffat i oss på kvällen.

Någon gång under Julaftonen sjöng vi också på fängelset, varje år. Det var en tradition som vi alla älskade, att få göra något för någon annan, även på Julafton.

Julklapparna vi fick under kvällen var efterlängtade, jag minns aldrig att vi saknade något på julen. Rikedom!

Julaftonens höjdpunkt var alltid när morfar läste julevangeliet, senare blev det min pappa som axlade den manteln. Jag tyckte nog inte det var julaftonens höjdpunkt just där och då, men nu i efterhand är jag så tacksam att julens riktiga budskap alltid stod i centrum, oavsett om det var julafton, påskafton eller midsommarafton.

Jesus kom till oss så att vi kan komma till honom, det gäller alla dagar, inte bara på Julen.

Framför allt fanns det alltid en riktigt härlig och mysig atmosfär i mitt föräldrahem varje jul. Jag tog det för givet som barn, det ska man kunna göra när vi är barn, men det är inte en självklarhet i alla familjer. När jag och PJ fick barn och vi firade vartannat år hos mina föräldrar, vartannat år hos mina svärföräldrar var atmosfären fortfarande detsamma. Mysig, avkopplande, generös och härlig på alla sätt, det saknades aldrig något.

Det som inte fanns i mitt föräldrahem var alkohol, på det sättet hade vi alltid en vit jul, oavsett snö ute eller inte.

Julen är på många sätt barnens högtid. Julklappar, julmat, snö, is och alla ”atteraljer” är mysigt på många sätt, men atmosfären, stämningen, är det vi minns som vuxna. Speciellt atmosfären runt jul.

Tänk på barnen. Låt dem få växa upp i ett hem där du sätter dem först på ett speciellt sätt vid storhelger, för vi minns just de helgerna extra mycket. Vi minns inte alla våra julklappar vi fått . Men vi glömmer aldrig en kärleksfull och härlig atmosfär, det är den bästa julklapp du kan ge din familj och den presenten varar livet ut.

Alkohol och barn är en urusel kombination. Vi har våra barn till låns, de är en gåva, därför ska du försöka ge dem det bästa. Var rädd om dina barn, de går inte i repris.

Det här var 2018 års sista blogginlägg, om några veckor skriver vi 2019. Konstigt ändå, det här året har verkligen gått fort.

Stort TACK till er alla som tittar in här regelbundet, jag är så tacksam för er feedback. Jag har bloggat regelbundet sedan 2007 och än tänker jag inte ge upp.

Tack gode Gud för ett fantastisk 2018 som var både härligt och besvärligt, precis som det ska vara. Livet alltså, det är för charmigt ändå. ”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”.

Glöm inte bort att öppna din Bibel på julaftonen, läs julevangeliet tillsammans som familj och rummet fylls av en gudomlig atmosfär omedelbart…

Lukas 2: 11-13 ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud…”

God Jul och ett Riktigt Gott och Härligt 2019 önskar vi er alla!

Jul- och Nyårhälsningar

från Ulrica och hela min familj

Ulrica Stenstrand
En riktigt bra morot.

Jag älskar morötter. Kokta, ugnsrostade, rårivna morötter med lite citron ”oppanpå” (som mamma säger) eller rå, knaprig och go. Och du har väl testat stuvade morötter med lite vitkål i? Mumsfilibaba. Morötter är gott, billigt och nyttigt.

Hösten 2017 mådde jag lite sisådär i min kropp och därmed i min knopp. Att jag är värd mycket har jag alltid vetat :) Men mina blodvärden, tja, det var lite sämre med dem. Jag gick till doktorn för att kolla upp allt, från topp till tå. Det visade sig att hela jag var ur balans.

Farbror Doktorn gav mig två alternativ:

  1. Ta blodtrycksmedicin.

  2. Komma i form med kroppen och kolla mina värden ännu en gång efter några månader.

Utan betänketid valde jag alternativ nummer två. Jag tog mina värden i näven och gick till en personlig tränare, en dam i min egen ålder som heter Catarina. Vi möttes tre gånger i veckan under ett halvår. De första tre månaderna var jag svimfärdig varje gång vi möttes, det syntes verkligen att jag hade mina rötter i BLEKinge :) Jag var vit som ett lakan varje gång jag tränade.

Men Catarina gav inte upp, konstigt nog trodde hon att jag skulle klara den här hälsoresan. Och tänk vad skönt när någon tror på oss, eller hur? Catarina blev personlig men inte för privat och det passade mig perfekt. Jag gillar integritet. Vi tog bokstavligen talat ett steg i taget.

Alla behöver vi ha en riktigt bra ”morot” som motiverar oss att ständigt sträva efter att bli lite bättre. Mina två små ”morötter” heter Ingrid och Greta, våra små barnbarn. Jag vill enkelt kunna komma ner på golvet och leka med dem, och gärna lika lätt komma upp från golvet också.

Efter ett halvår med Catarina som personlig tränare / coach tog jag alla mina värden åter igen och nu var allt perfekt. Tänk att den styrkan satt i mig, det visste jag faktiskt inte.

Nu får du inte tro att jag lever på knäckebröd och vatten varje dag, för det gör jag inte. Men jag äter nyttigare (äter dock lakrits ibland, men numera ”bara” på fredagarna) och framför allt rör jag på mig oftare och mer regelbundet. Jag gjorde den här hälsoresan för min egen skull, för min familjs skull och för alla nära och kära vänner runt mig.

Med allt detta sagt säger många att ”sötsuget försvinner” efter några veckor. Nej, det gör det inte. Inte för mig i alla fall. Nu har jag hållit på så här i mer än ett år och sötsuget försvinner inte alls. Jag skulle istället säga att allt handlar om karaktär, enkelt men utmanande. I know.

I livet som helhet hittar du aldrig balansen, men när det gäller hälsan går det definitivt att komma i bättre balans. Mitt eget balanssinne är något vi jobbat mycket på under året Catarina och jag. Jag var som en elefant i ett glashus i början, men nu… är det bättre :)

Ingen kan komma i form åt dig, ingen annan kan ta ansvar för ditt liv än just du.

Gud vill att vi ska vara rädda om våra kroppar så vi blir den bästa versionen av oss själva. Han ger inga fysiska morötter direkt men han ger kraft, mod och styrka att ständigt ta nästa steg. Det bästa av allt är att Han tror på mig och på dig. Världens bästa PT!!!

En miljö nära Guds hjärta är bästa sättet att komma i balans på Livets alla områden.

2 Tim 4:7 ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron”.

Jag springer mitt lopp och du springer ditt. Och du. Jag, som aldrig trodde jag skulle kunna springa i mer än 30 sek springer nu… betydligt längre än så. Kan jag, så kan du komma i bättre form. Vi hejar på varandra, eller hur? Heja dig!

En sak till. Det sägs att det är svårt för kvinnor som är 50+ att tappa kilon och komma i form. Det stämmer inte. Som så mycket annat är det en myt som inte är grundad i sanningen. Skönt va?

Hälsningar från

Ulrica - i lite bättre form

Ulrica Stenstrand
Ombytta roller.

Förra helgen var vi och hälsade på några gamla vänner till oss, Anneli och Andreas Frankner. Om du slår upp deras namn i en ordlista så är jag alldeles säker på att det står ”hjältar” som förklaring till vilka de är. Vi har känt familjen Frankner i 25 år, i ur och skur, i moll och i dur… hur de tacklar Livets upp- och nedgångar, bygger kyrka, bygger stor familj, jobbar stenhårt i den vackra staden St Petersburg i Ryssland.

Både Anneli och Andreas har personligheter som lyser upp ett rum när de kommer in. Rikedom att ha (lång)variga vänner som det härliga paret.

På söndag är det Första Advent, helt otroligt vad tiden springer iväg. Advent betyder ”Ankomst” och vi räknar ner veckorna till ännu en jul. Visst är det mysigt? Tänk ändå att ett enda ljus kan lysa upp och göra Livet så mycket härligare så här när ljuset ute knappt visar sig :)

Jag funderar mycket på allas våra olika personligheter. En del ser ut som att de svalt ett åskmoln och delar “glatt” med sig av sin ilska till världen runt omkring. Det är inte vackert när bitterhet fått slå rot i våra liv.

Igår var jag hos doktorn, det är bra att kolla upp hälsan lite då och då. Doktorn var en dam i 60-årsåldern, en ilsken liten sak. Varför hon var arg fick jag inte grepp om, hon kallade sig själv ”Tant Amper”, enligt henne själv säger en sådan ”Tant” rätt ut vad hon tycker och tänker utan att förstå att hon ibland sårar de människor hon möter, i hennes fall många patienter. Jag kan väl säga att det var Guds omsorg att jag har ett starkt psyke när jag mötte henne, annars hade jag känt mig golvad.

Jag hade tid tidigt på morgonen men denna doktor ”Amper” hade både dålig morgonhumör, middagshumör samt kvällshumör lät hon hälsa när jag klev in på hennes mottagning. Allt jag gjorde var fel och det lät hon mig veta också lite beskt sådär med blicken stirrandes på mig.

Men jag har några lager skinn på näsan vid det här laget så jag blev inte golvad. Jag var ju där för att få hjälp men uppenbarligen behövde ”Amper” också hjälp. ”Varför är du så arg?” frågade jag med min mildaste stämma. ”Du skrämmer ju dina patienter… sannolikheten att någon kommer hit och får fyskisk hjälp är stor, men psykiskt mår ingen bättre direkt efter en konsultation med dig.”

Efter några ”meningsutbyten” hit och dit tyckte jag hon skulle byta namn till ”Ampere” som har med ljus att göra istället. ”Det är ju Första Advent på söndag”, sa jag. ”Tänk om du skulle lysa upp ditt undersökningsrum istället för att man möts av ett åskmoln så fort man öppnar dörren? Bara ett förslag…”

”Amper” började gråta, och enligt henne själv hade inte gråtit på flera år. Helt ”plötsligt” bytte vi plats doktorn och jag, det blev ombytta roller :) Hon blev hon min ”patient” en liten stund och berättade om sitt liv. Jag berättade om min tro på Gud som bär genom allt, precis allt. Nu ska jag inte berätta mer om hennes historia här, för precis som doktorn så har jag tystnadsplikt, men samtalet slutade bra och vi har bokat ett återbesök… för henne att komma till mig.

Glöm inte bort att komma ihåg att du själv har ansvar för din egen personlighet. Det är dags att tända första ljuset på söndag, det är första advent ännu en gång. Varför inte vara en sådan som lyser upp ett rum när du kommer in istället för att det blir ljust när du går därifrån? Bara ett förslag. Du avgör själv.

”Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är.

Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här…”

Adventshälsningar från

Ulrica - tillfällig doktor

Ulrica Stenstrand
En innerligt älskad dotter.

Tisdagen den 20 november 1990 kl 09.30 föddes Victoria Astrid Linnéa, vårt andra barn. 28 år sedan idag. Hennes storebror Robert var då 1 1/2 år ”gammal” (han kändes ju jättestor när hon kom…). Victoria vägde 2.920 gram och var 48 cm lång. En liten prinsessa.

Båda våra barn är födda på Ryhovs sjukhus i Jönköping, på den tiden bodde vi i vackra Huskvarna. Vi hade naturligtvis blivit lika glada om det blivit ännu en son, men visst var det roligt med en liten tös. Victoria fick namn efter min mormor som hette just Victoria i mellannamn.

Redan första natten sov den lilla tösabiten hela natten, åtta timmar i sträck. Inte alla spädbarn som gör det direkt, det gjorde inte Robert :) Alla barn är olika.

Familjen är oerhört viktig för oss, vi är så stolta över våra älskade barn. Vi är också oerhört stolta och så tacksamma för och över våra ingifta, vackra Amanda från metropolen Vrigstad och stilige Luke från kanadensiska Waterloo.

Det finns ett uttryck som heter ”it takes a village to raise a child”. I vårt fall har vår ”village” många gånger varit kyrkan. Vi har en fantastiskt stor släkt och många vänner, det är också vår ”village”. Barndomen med kusiner runt om i hela Sverige, det är rikedom. De luxe.

Kyrkan, inte bara Lifecenter, utan den stora globala kyrkan med kontakter och relationer inte bara för PJ och mig, utan också för våra barn, har varit ovärderlig. En del tror att kyrkvärden är liten, men det är precis tvärtom. Gud är stor, så varför skulle inte Hans kyrka vara det?

Under ett par års tid gick båda våra barn på Hillsong College i Sydney och det var just där som Victoria mötte sin Luke Boettger. Tänk att när de hade mötts åkte PJ och jag till Sydney för att hälsa på dem allihop. Robert och Amanda var nyförlovade och Victoria fick presentera sin pojkvän - Lucky Luke som jag ofta kallar honom :)

Resten är historia. Så småningom blev det både förlovning och stort bröllop i Sverige, efter några veckor hade vi mottagning även i Waterloo med och för alla kanadensare. Jag är så tacksam för både Amandas föräldrar och släkt i vackra Småland och även för Lukes fina föräldrar och släkt på andra sidan ”pölen” = Kanada.

I augusti 2017 flyttade Victoria och Luke till Lukes hemstad (Waterloo, Kanada) för att tillsammans med hans syster Emma och hennes man Brandon starta upp en ny kyrka, Slate Church (www.slatechurch.com). Det var lite kämpigt i mamma hjärtat och ibland är saknaden stor. Men stoltheten är större. Och vi tackar Gud för FaceTime :)

Varje generation går längre. Jag flyttade 50 mil ”norrut” från Karlskrona till Gurkstaden Västerås. Vår älskade Victoria lämnade Sverige, hon blomstrar och har ett fantastiskt liv i Waterloo tillsammans med Luke. Det är fantastiskt för oss föräldrar att se.

Församlingsplantering ligger väl i blodet hos familjen Stenkula. Slate Church har exploderat, de samlar idag hundratals och åter hundratals människor varje söndag, de flesta unga. Wow!

Victoria. Idag fyller du 28 år och jag ville med dessa rader på min blogg berätta hur stolta vi är över dig och hur mycket vi älskar dig. ”It takes a village to raise a child…” Vi har som föräldrar varit med och fostrat fram en fantastisk ung kvinna. Jag älskar dig till månen och tillbaka, eller kanske rättare sagt, till Kanada och tillbaka :)

Vi ses till jul min älskade dotter! Vicke Ticke Luringen Min! Stort GRATTIS på födelsedagen världens bästa Victoria. Gud var på gott humör när han skapade dig. När jag blir stor vill jag bli som du.

”I’m proud of many things in life, but nothing beats being a mother”.

Hälsningar från

din lilla mamma

Ulrica Stenstrand
Mitt hemliga vapen.

Jag må vara 53 år, men inom mig bor fortfarande en fnittrig 14-åring. Jo, det är sant. Att skratta, fnittra som en tonåring emellanåt, gapflabba när jag absolut inte borde skratta alls - det är nog jag i ett nötskal. Ibland låter jag som en liten gris när jag kippar efter andan av skratt. Omoget kanske någon tycker. Väldigt moget tycker jag för jag är ju en mogen kvinna :)

För många år sedan när min goa vän Cia gifte sig skulle jag naturligtvis hålla tal. Men jag bara skrattade, alla roliga minnen vi haft susade förbi i huvudet på mig. Jag (gap)skrattade i 20 minuter. Det var nog det bästa tal jag någonsin hållit, alla gästerna skrattade åt mig / med mig och det ”talet” glömmer ingen. Glädje smittar!

Det bara bubblar inom mig allt som oftast och jag älskar det. Många tror nog jag är lite ”på pickalurven” = druckit en liten drink eller två. Men sanningen är den att jag aldrig någonsin har druckit en droppe alkohol. Men jag har roligt ändå, troligtvis ännu roligare. I alla fall dagen efter. Bakfull har jag aldrig varit.

Skrattet är nämligen mitt eget hemliga vapen att överleva på bästa sätt och det har jag ärvt i rakt nedåtstigande led från min kära fnittriga mor Ingrid och även min mormor, Maria ”Maja” Viktoria Stålgren, det var ju hon som myntade ”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”.

Jag tycker nog mitt lilla 2 1/2 åriga barnbarn Ingrid och jag har samma humor, vi kan redan skratta åt samma saker. Helt underbart tycker jag. Tappa aldrig bort ditt barnasinne och bli en torrboll.

Mitt i all min glädje högt och lågt över Livet och alla dess ingredienser så är det just glädjen som tas ifrån mig ibland. Det kan vara människor som säger hårda ord eller så är det jag själv som dömer mig tokigt.

Jag har lätt till skratt men lika lätt till tårar, speciellt när jag ser små barn. Eller när jag ser vuxna äntligen bete sig som barn igen, det vill säga är ärliga och visar varandra äkta och ren kärlek. När vi har dop i Lifecenter strömmar tårarna nedför mina kinder likt Niagarafallen. Glädjetårar.

Skadeglädje är ingen sann glädje, tvärtom. Den skadar vår livsglädje och gör oss illa.

Varje morgon och kväll ber jag till Gud. Jag tackar för att jag får vakna upp till en ny dag, jag ber om mycket glädje och frid. Och så ber jag för min fina familj som utökas varje år. Varje dag ber jag specifikt om att få ett riktigt härligt gapskratt, det är som balsam för min själ, jag mår gott av det.

Min kära vän som läser det här. Kanske glädjen tagits ifrån dig, men då ska du ta tillbaka glädjen i ditt liv. Glädjen är en gåva från Gud. Humorn också. Kolla bara på oss - klart Gud hade hur kul som helst när han skapade både dig och mig :)

Det finns glädje att hämta hos Gud. Mycket glädje. Genom hela Livsresan. Hämta glädje hos Gud du också! Äkta glädje som alltid består.

Vi vet aldrig vad människor går igenom i sina personliga liv. Så bjud på ett leende, möt människor med vänlighet, det lilla kan betyda så mycket för så många.

Fil 4: 4 ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: Gläd er!”

Hälsningar från

en fnittrig Ulrica

Ulrica Stenstrand
En närvarande Pappa.

På söndag är det Fars Dag. Den dagen väcker alltid känslor, bra känslor hos de flesta.

”Mor och Far”. Ja, precis så kallade alltid min mamma sina föräldrar. Mamma fick av någon anledning inte kalla dem något annat. Ganska fint ändå tycker jag. Det står ju inte ”Hedra morsan och farsan” i Bibeln direkt :)

”Hedra din moder och din fader”. Inte alltid lätt om dina föräldrar inte är värda att hedras.

Enormt många gånger har jag skrivit om min egen pappa som alltid varit en fantastisk pappa, trots att hans egen pappa svek från början till slut. Vill du inte läsa mer om min pappa så slutar du här :)

Den här gången tänkte jag skriva mer om min pappas inställning att ta sitt eget ansvar - att bli en närvarande pappa istället för den frånvarande pappan som aldrig klev in i vare sin min fars eller våra liv. Någonsin.

Ett barn kan bli till under olika omständigheter. När min pappa kom till världen fanns ingen plan hos någon av hans föräldrar att ta hand om det nyfödda barnet. Min farmor lämnade bort pappa när han var bebis och min farfar kom som sagt aldrig in i bilden. Pappas uppväxt är tyvärr inte unik, det finns många som har liknande story.

Mycket kan gå i arv. Utseende, personlighet och säkert en hel del annat. Men inte våra val, de är och förblir våra egna. När jag så här någon gång om året skriver om min pappa tror du kanske att han är alltigenom perfekt, men det är han inte. Det är ingen av oss. Men tidigt i livet tog pappa beslutet att samarbeta med en som alltid är perfekt, Gud själv.

Vid 13 år ålder sa pappa till Gud att om han fick en fru så skulle han ta hand om henne på bästa sätt, det beslutet har han hållit. I lite drygt 61 år, i nöd och lust, har han och mamma varit gifta. Han tog också beslutet att om han någonsin fick barn så skulle han älska dessa barn och aldrig överge dem, det beslutet står fast än i dag. Nu har mamma och pappa både barnbarn och en hel hög med barnbarnsbarn, det kommer nya varje år :)

Det finns säkert många ”därute” som har haft en frånvarande förälder och kan Livet igenom skylla på det när du själv tagit dåliga beslut. En tuff barndom är en bedrövlig start i livet. Hur Livet börjar kan ingen av oss hjälpa, men någonstans längs med Livsvägen tar du eget ansvar för ditt Liv, dina beslut och din personlighet.

Kom ihåg att dina Livsval betyder mycket, inte bara för dig, utan för kommande generationer. Jag har sett det själv och har levt i de val min pappa gjorde. Utan psykologer, kuratorer eller annan hjälp vände pappa en nedåtgående spiral som ung tonåring. Fantastiskt!

Idag finns möjligheter till samtalshjälp på ett helt annat sätt. Vill du komma vidare, ta hjälp. Vi har ett fantastiskt pastoralt team i Lifecenter, kontakta mig om du vill tala med någon av dem. Behovet av medmänniskor, hjälp i samtal och stöd är stort. Du är inte ensam.

Psalm 27: 10 ”Om än min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig”.

Och du. Kanske har du, som jag, haft världens bästa pappa - glöm då inte att fira honom på söndag för det är han värd. “Anyone can be a father but it takes someone special to be a Dad.”

Lars Göran Redéen. Så heter min mycket stiliga pappa.

Jag älskar dig pappa! Tack för allt du är och gör för din ständigt växande familj! Tack för att du alltid finns där för oss alla! Och framför allt - Tack för att du och mamma alltid ber för oss! Varje dag.

Det finns stor risk att jag blir som du när jag blir stor och det vill jag gärna!

Hälsningar från

Ulrica - stolt dotter

Ulrica Stenstrand