Alla skulle ha en Laila i sitt liv.

Mina föräldrar hade ett gökur i sängkammaren. Ja, jag vet. Den meningen är rolig, men mina föräldrar hade verkligen glimten i ögonen livet igenom.

Det där lilla gökuret tjoade en gång i halvtimmen, om det ”stod still” och inte tjoade kunde mina föräldrar inte sova. Du kanske kan föreställa dig hur det tjoade 24.00 mitt i natten. Då tjoade göken 12 gånger, de sov djupt rakt igenom allt tjoande. Otroligt roligt. Koko!

Kenneth Danielsson heter den man som hade det stora förtroendet att dra upp gökuret så det fungerade. Varje vecka troget och lojalt drog Kenneth upp detta gökur. Jag försökte dra upp gökuret bara några dagar innan pappa dog, men då väste pappa lite ilsket att ”det skulle minsann Kenneth göra”, pappa kunde knappt prata men det fick han fram i alla fall :)

Kenneth gjorde enormt mycket för våra föräldrar och han är gift med Laila. Och jag skulle vilja skriva några rader om dig Laila, för du fanns i våra liv långt innan Kenneth till och med.

”Jag bakar några kakor till begravningen”, sa Laila för några veckor sedan. ”Några kakor” visade sig vara många olika varianter och alla med recept från vår mamma Ingrid, så omtänksamt.

Laila har funnits i vår familj i över 50 år, hon är inte blodssläkt med oss men ändå så nära man kan komma. Omsorgen, omtanken om våra föräldrar och oss alla är, och har alltid varit, helt otrolig. ”Vi finns här” säger hon på sin breda, härliga skånska - och det menar hon verkligen.

När vi packade ihop våra föräldrars hem förra veckan var naturligtvis Laila och Kenneth med oss, och givetvis dök de upp med nybakat fikabröd och nybryggt kaffe. Kenneth bar möbler, slängde skräp ihop med oss andra och Laila fanns till när hon behövdes, som du alltid gjort Laila.

När det var dags för begravning frågade vi om de ville sitta med oss, men nej, det ville de inte. ”Vi håller oss i bakgrunden”, sa Laila. ”Vill du hålla ett tal på begravningen?” frågade vi. Nej, det ville hon inte heller. Men Laila. Du har hållit så många ”tal” på andra sätt i över 50 år till våra föräldrar och därmed till oss alla. Med handling i praktiken har du ”sagt” mer än många som håller taffliga tal med ord.

Inte bara har ni dragit upp gökuret varje vecka :) Ni har funnits där i ur och skur, i moll och i dur. Ni har handlat, följt våra föräldrar till sjukhuset när så behövdes, tagit med dem på utflykter när de orkade, lagat mat och bakat mängder med goa kakor.

När vi hade begravningen för några veckor sedan gjorde Laila ett schema över allt från dukning, bord, stolar, hur vi skulle ta all mat och alla kakor (!) till slutfinalen, diskningen. Ett schema med snälla människor som hjälpte till när vi inte orkade och stod i en del annat.

Det är skönt med snälla människor. Jag tycker om snälla, okomplicerade människor. Du är en sådan Laila och vi är så tacksamma att du finns i våra liv. Vi fortsätter naturligtvis hålla kontakten och vi fortsätter gärna äta dina goda kakor och din goda lingonsylt… men gökuret behöver ni inte dra upp mer. Tjoandet är över :)

Alla skulle ha en Laila i sina liv, vi har vår och det är vi så tacksamma för.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, refrängen. (Christer Hultgren 1978).

Och i dagar av glädje och dagar av sorg

Vill jag leva var dag till din ära.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig

Där var ton skall en hyllning till dig bära.

All uppmuntran idag och alla andra dagar!

Hälsningar från

hela tjocka släkten genom Ulrica