Nu blev ryggen kall.

Genom alla år jag bloggat har jag alltid skrivit mycket om mina föräldrar, kanske pappa i synnerhet. Om du känner att du läst tillräckligt om honom så skrolla glatt vidare till något annat.

Just den här vintern / våren blir det nog en och annan rad om pappa eftersom vi avslutade 2025 med att säga adjö här på jorden till just honom. Med integritet mår jag ändå bra av att skriva av mig lite grand.

”Ryggen blir kall” - så beskriver pastorn och författaren Tomas Sjödin säsongen när vi mist båda föräldrarna. Det vill säga, bönebeskyddet som vi haft genom hela livet är inte borta, de bönerna känns av än idag, men nu är det upp till oss som är kvar att ta upp bönemanteln och fortsätta be för våra barn och barnbarn. Om du inte redan har den rutinen i ditt liv, börja idag, annars blir nog ”Ryggen ännu kallare”. Men du gör som du vill, ingen tvingar dig till något. Gud har lagt ner en fri vilja i våra liv.

Sorgen efter pappa är ljus och tacksam. Vi fick behålla honom i 93 år och sju månader, han var klar i huvudet ända in i slutet.

Sedan 2020 har jag haft en bön om ”kompensation” i stort och smått inom mig. Vi har 50 mil till Karlskrona där jag vuxit upp, jag var på väg ner dit när mamma dog, men jag hann bara till Valdemarsvik. Då ringer min äldste bror och berättar att hon är borta. Min personliga bön var att jag skulle vilja vara på plats när pappa dog, och det fick jag. Bönesvar!

Efter ett långt liv, när en älskad människa dör omgiven av sina barn som också älskar Jesus och varandra, då kan döden bli ganska fin om du förstår mig rätt. Även om det naturligtvis är oerhört sorgligt också, jag ville att pappa skulle finnas på jorden bra länge till. Men så är det inte. Döden är ett inslag i Livet vare sig vi vill eller ej.

Ibland kommer döden i ung ålder, det finns föräldrar som mister sina barn, du vet också att det finns krig och annat elände som för med sig tragedier som i sin tur kan bära med sig trauma livet ut.

Just i skrivande stund går jag in och ut ur sorgen efter pappa, det måste jag få göra. Det är dagar då jag känner mig ”som vanligt” och så dagar där jag brakar ihop i ett hörn, tårarna rinner. I familjen och släkten ska vi nu lära oss att leva utan någon som varit en självklar del av våra liv sedan vi föddes. Pappas plats blev tom. För kärleken till honom finns naturligtvis kvar, även om han är borta.

Hoppet om himlen är en otrolig tröst, nu är han och vår mamma tillsammans igen. Inga sjukdomar, ingen hemtjänst, inga sjukhusbesök. Pappa kan gå, äta, prata, han är helt frisk och han har det mycket bra däruppe i himlen. Och en dag ska vi ses igen.

”Tror du att mamma vet om att jag snart är på väg till himlen?” frågade han mig två dagar innan han dog. ”Ja, det tror jag”, svarade jag. Dagen innan han dog sa han: ”Jag tror minsann jag håller på att packa min väska…”

Jag avslutar med en av de sånger vi sjöng på pappas begravning.

”Jag vet en väg som leder…” vers 1.

Jag vet en väg som leder till himlens sköna land.

Väl går den genom mörker och prövningar ibland,

men till den ljusa staden den ändå säkert bär.

/: Den vägen Jesus är :/

With God, no season is ever wasted. Even the ones you didn’t choose.

Fortsättning följer nästa vecka.

Hälsningar från

Ulrica som blev lite kall om ryggen.