Ett litet tomtebloss.

Nu är det snart första advent, tiden flyger iväg. Vi skrapar rutorna på våra bilar, första snön har kommit, vintern är på ingång. Mysigt det också!

”Det är en massa röda gubbar hemma hos farmor och farfar”, sa ett av mina syskonbarn. ”Va” sa vi? ”Är det tomtegubbar?” Det var det inte, det var brandmän.

För många år sedan, hemma hos mina föräldrar, skulle pappa tända det sista tomteblosset i julgranen innan det var dags att slänga ut den. Granen var torr, på ett ögonblick började granen brinna, elden tog tag i gardinerna och branden var ett faktum i det gamla släkthuset.

Mina föräldrar stängde dörrarna och brandkåren (som på den tiden låg på andra sidan bron) var snabbt på plats. Huset brann inte upp, men blev rökskadat.

Mitt i all turbulens sa brandmännen till mina föräldrar att rädda det viktigaste i huset. Där granen stod och brann fanns bland annat foton på oss tre barn när vi var små, där fanns mina föräldrars gamla bröllopsfoto och mycket annat värdefullt.

Men i ett kaos tänker du inte rationellt. Långt därifrån. Vad mamma gjorde minns jag inte, men pappa gick upp och tog en gammal räknemaskin som han av någon anledning absolut ville rädda. Dessutom slängde han denna räknemaskin från balkongen, det var inte mycket kvar av den maskinen :)

Eftersom mina föräldrar kvävde elden, och även det faktum att brandkåren kom snabbt, brann inte huset ner. Elden fick inte nytt syre som den behöver för att fortsätta brinna.

Vi går genom Livet med två osynliga hinkar, en med vatten och en med bensin. Ganska ofta blir det gnistor mellan oss eller i en konversation, inte så konstigt, vi är människor. Men ett litet tomtebloss, en liten gnista, kan förstöra ett helt livsverk eller en hel livslång relation. Det kan vara med en gammal vän, din Gudstro, eller den församling du tjänat.

Är vi dessutom trötta och lite slitna (det är fortfarande ”trötta november”) är det otroligt lätt att slänga bensin på elden istället för att släcka den med vatten. Been there, done that.

Alla har sitt, sina glädjeämnen och sina utmaningar. Vi har inte samma utmaningar samtidigt och de är inte likadana, men alla möter Livets utmaningar när vi som minst anar det ibland.

Att försöka möta människor vänligt och med ett leende är något jag fortfarande jobbar på. Vi vet aldrig vad människor går igenom även om det inte ”syns utanpå”. Många gånger finns en dold tyngd av ansvar och kamp som människor bär, fast den är maskerad i form av lugn och styrka.

”Just because someone carries it well, doesn't meant it isn’t heavy”.

Använd hinken med vatten, inte bensin. Jag behöver det, du behöver det.

Hälsningar från

Ulrica - försöker göra mitt bästa