Livet går vidare.
Vår pappa Göran har skrivit en bok om sitt liv för hand, 25 kapitel. Inte dåligt. Han har skrivit en del om sin barndom, olika fosterhem, fosterföräldrar och lite runt det.
Boken har som titel ”Livet går vidare”, och det stämmer så bra. Vad vi än går igenom, vad vi än möter, från vaggan till graven så går Livet alltid vidare. Ibland obarmhärtigt. Just vid stora händelser i livet, när vi får barn, tar examen, eller mister en förälder… kan vi känna att livet stannar en stund, men det gör det aldrig.
Ett par meningar i pappas bok har stannat inom mig, det stannade även i hans liv, han talade om det veckan innan han dog. När pappa var sex år gammal auktioneras han och en liten 8-årig kille till, bort till nya familjer. Två små barn. Killarna blev lite ”klämda” på för att kolla om de kunde jobba på bondgårdarna i bygden. ”Jag kan ännu känna blickarna de gav mig…” skriver pappa årtionden senare.
Pappa landade till slut hos ett fint par som hette Gerda och Ferdinand, härliga namn. De var bönder och bodde några mil utanför Karlskrona. ”Var de snälla?” har jag frågat pappa dussintals gånger genom åren. ”Vad är snäll?” har pappa svarat. ”De gav mig mat, tak över huvudet, de slog mig inte”.
Dagen då han kom till Gerda och Ferdinand hade Gerda stekt potatis och gjort köttbullar. Fram till dagen han dog kunde han tala om just den måltiden, ”det var så gott, jag var så hungrig och jag fick äta så mycket jag ville…”.
Gerda mötte pappa på trappan till deras enkla hus, hon gav pappa ett äkta och fint leende. Ferdinand spelade dragspel när det var lite fest, de gångerna öppnade de upp sitt vardagsrum. Till vardags var just vardagsrummet stängt och väldigt kallt, som jag minns det.
Pappa älskade dragspelsmusik genom hela livet. Jag tror det stod för trygghet och glädje och snälla människor. Gerda och Ferdinand var snälla. När pappa kom till dem hade de inga egna, biologiska barn, men efter ett par år fick de en son, Gunnar. ”Jag fick ändå stanna kvar” sa pappa. ”De gjorde ingen större skillnad på mig och Gunnar…” Det var också snällt, och stort.
Jag minns Gerda och Ferdinand. Ibland kallade vi dem för ”farmor och farfar på landet”. De åkte aldrig någonstans, de var hemma på sin bondgård med hästar, kor och andra djur som hörde till gården. Den gård som på något sätt andandes trygghet för vår pappa Göran. Där fick han växa upp, i alla fall till han var 13 år. Då var det dags att flytta hemifrån. Dags att börja jobba och tjäna egna pengar.
Och det gjorde han. Pappa fick fem kronor och en liten matsäck. Sedan började ett annat liv.
Nu tar vi en paus om pappa. Livet går ju vidare.
”Anyone can be a father, but it takes someone special to be a dad.”
Hälsningar från
Ulrica - går vidare
