Sommaren är på ingång.
Sommar i början av veckan, nästan höst i slutet av samma vecka. På söndag är det första juni, helt otroligt men så ljuvligt! Jag älskar att vi bor i ett land med årstider.
Nu är sommaren på ingång med stora kliv, student, examen av olika slag och skolavslutningar väntar de närmaste veckorna, så mysigt. Våra syrener blommar och doftar helt ljuvligt!
PJ och jag var lika gamla även när vi tog studenten 1984 :) Vi gick i parallellklasser, hade ämnen ihop från nian och genom hela gymnasiet. Själva studentdagen firade vi också ihop eftersom vi var ihop, men inte bara vi. Det var ett stort gäng från den kyrka vi var i då som firade studenten tillsammans på vår församlingsgård, alla på en gång. Så otroligt fint när jag tänker efter. Kanske tog vi det för givet då, men så fint att alla vi alla firade på samma ställe. Smidigt också för våra föräldrar tänker jag… och alla människor som istället för att åka hem till många olika hem och familjer bara behövde åka och gratta oss alla på ett enda ställe. Rekommenderas varmt!
Vår pappa Göran hade åkeri när vi växte upp bland lastbilar, flyttkartonger och diverse container som folk beställde för att slänga skräp. Det var nog ändå hyfsad storlek på åkeriet, KLAB, Karlskrona Lastbil AB. Mamma jobbade på apotek hela livet igenom. När vi växte upp låg hennes arbetsplats nästan precis över bron, på ena sidan jobbade mamma, på andra sidan bron låg järnvägsstationen och där var pappas KLAB. Det var enkelt för dem att cykla eller gå hem och äta lunch och vi barn kunde lätt hoppa in på deras respektive arbetsplatser och tanka lite trygghet.
Senare i livet blev i alla fall pappas företag även sommarjobb / extrajobb för oss alla, inklusive PJ :)
Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.
Pappa hade alltid några anställda som kämpade lite med livet, det var bäst för både dem och deras anhöriga att de jobbade nästan konstant, annars tog till exempel alkoholen över om de fick för mycket fritid. Det kanske låter konstigt i dina öron, men det var faktiskt så. Vissa dagar jobbar vi inte som bekant, till exempel Julafton. Och jo, våra julaftnar blev ofta avbrutna av en del av pappas anställda som blivit lite väl runda om fötterna och förstörde inte bara för sig själva utan för hela familjen och alla runt omkring.
Alla har inte ett skyddsnät runt sig i form av föräldrar och släktingar som finns där till exempel vid examen. Men vi kan alla lyfta blicken. Många av oss är kanske blir lite passiva till situationer som vi inte vågar lägga oss i, det kan vara en klasskompis till våra barn vars föräldrar inte kommer till skolgården på studentdagen, till exempel. Tänk om vi alla gör plats för någon / några fler runt våra matbord och i våra hus. Ja, det kostar på men kan rädda en ung människa inte bara på studentdagen utan för resten av hans eller hennes liv.
När min pappa konfirmerades som 12-åring i Rödeby kyrka utanför Karlskrona, fick han och de andra ”oäktingarna” inte gå in genom den ”vanliga” ingången, de stora kyrkdörrarna. Nej, de fick både gå in och ut genom bakdörren. Konstigt, de hade ju inte gjort något fel kan man ju tänka idag. Men så var det då. Samhället var så annorlunda, om jag räknat rätt var detta ungefär år 1944, kanske 1945. Det var alltså i slutet av andra världskriget, ett tag sedan. Oroliga tider även då.
Hursomhelst. När ”oäktingarna” kom ut, stod en man som var släkt med pappas fosterfar och väntade på dem. Han var snäll ska väl tilläggas. Den snälle mannen bjöd alla ”oäktingarna” på konditori för att fira dem. Jo, det finns många snälla människor också. Och det är väl det vi ska försöka vara, snälla alltså. Bjud på en bakelse, bjud på en plats vid ditt bord, kanske till och med ditt firande och du ska se att någon kommer ihåg just dig och kanske skriver en rad om vad du gjort sisådär 80 år senare :)
Livet ändå. ”No act of kindness, no matter how small, is ever wasted”.
Lukas 6:38 ”Ge, så kommer ni att få…”
Hälsningar från
Ulrica - ständig student
