Hösten är på ingång.
September är här.
Sommaren är inte riktigt slut än, men skolorna är i gång och de flesta har väl kommit tillbaka till jobbet eller studier efter en förhoppningsvis skön och välbehövlig ledighet.
Det är lätt att bli hemmablind på många sätt, men tänk att vi bor i ett land som ger oss lagstadgad semester i flera veckor. Sverige är ett fantastiskt land på så många sätt!
Vi har hållt oss i Sydöstra delen av vårt avlånga land i sommar, där har solen lyst på oss varje dag utom en enda, vi kan verkligen inte klaga. Med tacksamhet kommer vi långt, att se det jag har istället för de jag inte har.
Det är vare sig jul eller semester året runt, jag älskar vardagslivet. Pauser är bra, men rutiner är bättre. Om du frågar ”AI” så står det så här om just rutiner: ”Rutiner minskar stress, ger stabil energi och hjälper kroppen att hålla en bra balans för sömn och hälsa. När vardagen rullar på av sig själv sparar hjärnan energi.” Samtidigt står det också: ”Det är bra om din rutin är mjuk och går att ändra vid behov…” Alla har inte ”mjuka” rutiner, du kan inte bara sluta vara förälder till exempel, men det kanske finns andra områden i ditt liv som har ”mjuka” rutiner. Du behöver ju inte träna klockan 05 varje morgon till exempel :)
Nog om det. Alla har sitt - det vill säga, alla har sina utmaningar och glädjeämnen, du och jag är inte ensamma om det.
Höstterminen är igång, mycket planerande, fram med kalendern - mycket härligt och en del besvärligt fyller snart våra liv igen. Personligen har jag alltid känt att det är som nyår vid hösten… nytt läsår, även kyrkkalendern fylls på precis som alla andra företag och arbetsplatser.
Vi är olika. En del behöver vara otroligt rutinerade, göra samma sak varje måndag, något annat på tisdagen och så fylls veckan på ganska likadan år ut och år in. Andra är så flexibla och ”mjuka” i sina rutiner, det ändras hela tiden. Ingen av oss vet ju egentligen vad som händer i morgon. Vi gör upp planer, bokar luncher och middagar, konferenser, reser… men allt kan kastas omkull. Det vet vi också innerst inne, men vi kan leva på som om vi skulle leva för evigt. Sorry to say, men det gör ingen av oss.
För några veckor sedan var jag och hälsade på min äldsta släkting, min ingifta vackra moster Siv som är 99 1/2 år ung, hon är alltså född 1927. Om Herren dröjer och vi får leva blir hon 100 år 1 april 2027. Hon har fyra barn, 18 barnbarn och 29 barnbarnsbarn. Ett av hennes barnbarnsbarn gifte sig för några veckor sedan, om Siv lever några år till kan hon alltså få barnbarnsbarnsbarn. Barnbarn som får barnbarn. Siv har varit änka i nästan 50 år, en fin bild på hennes man, min morbror Lennart, mötte mig när jag kom in i hennes hem.
Det finns mycket jag skulle kunna skriva om Siv, men jag stannar här. Men, innan jag gick sjöng vi några gamla ”läsarsånger”. Hemtjänsten var på plats när jag kom, de fick lyssna på vår skönsång :) och om jag såg rätt var det en liten tår i ögat på personalen som var där.
Hösten 2026 blir min sista höst som jag bloggar på det här sättet. Jag har då skrivit bloggar högt och lågt i 20 år och det kan väl räcka. Men även jag har numera ”Substack” där jag ännu inte publicerat något. Om du inte har den appen kan du ladda ner den - det är enkelt. Om några veckor eller månader hojtar jag till och flyttar över ”bloggen” dit istället. Men inte idag. Vi börjar med en mjukstart, eller hur? Det kan vi behöva både du och jag.
Jag avslutar med den läsarsång som Siv och jag sjöng ihop, ”Ovan där”, första versen.
”Prövningar vi möta få som vi ofta ej förstå,
Herrens vägar när vi önskar att vi himlen skola nå.
Sina barn Han leder här, genom sorger och besvär,
Vi förstår Hans vägar bättre Ovan Där…”
All uppmuntran, allt gott och all välsignelse önskar jag dig denna höst.
Hälsningar från
Ulrica - älskar hösten
