Idag för exakt en vecka sedan dog en släkting till mig, hon blev 99 år och sju månader. Jag besökte henne i september, då var hon rätt pigg. Vi skojade om när hon skulle fylla 100 år till våren. ”Vad ska vi sjunga när du fyller 100? Ja må du leva uti 200 år kanske?”.
Nu blev det tyvärr inte 100 år, det hade ju varit roligt att få gå på 100-årsparty, det har jag inte gjort så många gånger i mitt liv. Då kommer inte bara gäster, paket och tårta, då kommer också, som bekant, ett brev från självaste Kungen som brukar ramas in naturligtvis.
Min ingifta moster Siw var vår äldsta släkting. När jag besökte henne i september möttes jag av en tacksam 99-åring. Hon talade mycket om Guds trofasthet, om hennes enormt stora familj, släkten är ännu större, men ändå var hon i nuet när jag satt hos henne, vi gick igenom både gemensamma släktingar och många minnen.
Trots att jag egentligen bara är ”en i mängden” så har jag alltid känt mig sedd när jag besökt Siw under mitt liv. Hennes man Lennart var min morbror, han dog för nästan 50 år sedan. Vi talade mycket om honom, hans underbara humor och sneda leende. ”Jo, det var väl det jag föll för…” sa Siw med ett kärleksfullt leende. Innan jag lämnade henne i september sjöng vi “Ovan där” tillsammans med hemtjänsten, vilket fint minne inför framtiden.
När jag idag tänker på Siw är det framför allt hennes liv som andades tacksamhet, hennes värme och hennes förmåga att se alla runt sig, hon såg lilla mig trots att jag bara var en liten del av denna stora släkt.
Det är så vackert att få sitta ned med en människa som har levt så länge. Att bara få lyssna till livserfarenhet, hur hon tagit sig igenom smärtsamma passager i livet, men framför allt skratta och dyka ner i många gemensamma minnen och platser. Livet är sannerligen en gåva.
Kanske är det just där, i de enkla samtalet och de små glimtarna av humor som Livet visar sig från sin bästa sida, trots att döden bokstavligen talat väntade bara någon månad senare. Tänk att jag fick vara en liten del av Siws liv.
Döden är inte slutet. Vi får lämna våra nära och kära i Guds trofasta händer och vila i löftet att det finns ett liv bortom detta. Sorgen finns. Jag har förlorat båda mina föräldrar, det är så tomt emellanåt. Men numera är sorgen ljus, vi har så många fina minnen, jag har mina syskon och jag har min egen familj, och jag har hoppet att vi ska ses igen.
Tack fina Siw för alla minnen, tack för att vi alltid var välkomna, tack för att du alltid blev så glad när du mötte oss alla, du var både familje- och släktkär. Du bjöd alltid på något, inte minst på många skratt och leenden - det är så vi minns dig. Tänk vad Gud är god som lät oss möta just dig och även din Lennart, vår morbror som var äldst av alla mammas sex syskon. Nu är ni äntligen tillsammans igen.
Det är gott att fira varandra så länge vi finns här på jorden, man vet aldrig med Livet. Våga vara i nuet, skratta ihop, säga de där fina orden som vi ibland bara tänker, visa tacksamhet, hedra och fira varandra även när det är en vanlig grå vardag.
Ja, må vi leva allihop med tacksamhet, glädje och i förvissningen om att Gud håller oss i sin hand Livet igenom, oavsett hur gamla vi blir.
Jesaja 46:4 ”Jag är densamme tills ni blir gamla, och jag ska bära er ända tills ni blir grå…”
Amen. Vilket löfte.
Hälsningar från
Ulrica - en i släkterna Stålgren / Redéen / Stenstrand
