Bygge pågår för fullt.
Det är för väl att vi inte är nyinflyttade till Bästerås, då hade jag med mitt snurriga lokalsinne blivit mer förvirrad än jag redan är. Precis överallt är det vägbyggen. Där vi bor är det en stor rondell, den är avstängd i flera månader. För att komma till oss behöver man snällt och lydigt åka bakvägen. Vägbygge pågår för fullt över hela Gurkstaden.
Kära E18 går som en pulsåder genom Vässan, det brukar vara kö i vanliga fall kl 08 på morgonen, och kl 17 är det stopp… nu är det totalstopp i flera kilometer ibland. Vi som bor i den här stan gör vad vi kan för att hitta nya vägar som vi glatt tipsar varandra om. Det är inte små byggen. Ni som bor här i Västerås vet nog vad jag talar om. Hujedamig alltså.
Om vi ska se det från den positiva sidan så lär jag mig hitta lite bättre i stan, nu är jag och snurrar på gator jag inte visste fanns i våras. Nu är de vägarna en nödvändighet ibland för att vi ska kunna komma till vårt hus.
Mitt i allt är det ”nästan” (bara nästan!) lite roligt. Det är till och med svårt att åka till vår järnvägsstation, vägen är avstängd från ena hållet. Råkar du komma från just det hållet får du åka en otrolig omväg. Det är inte så kul om du dessutom är stressad, kanske har en liten skrikande bebis i bilen eller ska hämta barn på förskolan. Nej, då är det definitivt inte roligt.
Ja ja. Du fattar bilden. Det är lite lätt rörigt kan man kan väl lugnt säga.
Det finns stunder i livet när jag önskar att Gud bara kunde ge mig en karta. En tydlig karta där det står ”Gå hit” eller ”Välj detta”. Då hade livet varit så mycket enklare. Vi vill ju gärna ha kontroll. Jag vill förstå vad som kommer hända och helst också veta att jag valt rätt innan jag tar nästa steg.
Men gång på gång har Livet påmint mig om att tro inte handlar om att ha alla svar. Många gånger handlar tro om att våga gå vidare när jag bara kan se ett litet bit av vägen.
”Tänk om jag väljer fel väg?”
”Tänk om jag ångrar mig?”
”Tänk om jag borde ha valt något annat?”
”Tänk om Gud egentligen vill något annat med mitt liv?”
Vi kan be om vägledning och ändå inte få något stort tecken från himlen. Ibland är det ”bara” att den där stilla känslan av att fortsätt söka Gud och ta nästa steg. Och kanske är det just där som tron får växa.
Gud ser längre än vad jag gör, han ser hela vägen. Bortom alla vägbyggen och konstiga avstängningar hit och dit.
Ett steg i taget. Jag behöver inte förstå allt alla gånger. Och Gud behöver sannerligen inte förklara allt för mig på en gång.
”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Psalm 119:105)
Kanske är det precis så Gud leder oss. Inte genom att lysa upp hela vägen på en gång, utan genom att ge oss tillräckligt med ljus för nästa steg. Jag behöver inte ha hela kartan, jag behöver bara hålla fast vid Honom.
Hälsningar från
Ulrica - som kör vidare genom Livet
