Jag har skrivit om detta ämne förut, men repetition är alltid bra :)
Under hela min uppväxt hörde jag vår kära mor säga ”Alla har sitt” väldigt ofta. Jag förstod alltid vad hon sa. Men när jag har försökt föra det vidare har en del sett ut som frågetecken, jag ska försöka förklara vad jag menar med det uttrycket.
I en tid då många lever med ”jag, mig och mitt” där min åsikt enkelt kan basuneras ut i sociala medier finns därmed en stor risk att min åsikt gör ont när den träffar fel, för bakom alla sociala konton av allehanda slag, finns människor, vars liv går som mitt och ditt, upp och ner. Och är det ner när jag läser en hård kommentar då mår jag naturligtvis inte bättre.
Ingenting går upp mot att mötas i verkligheten, men det funkar inte alltid praktiskt naturligtvis.
De där tre små orden ”Alla har sitt” har följt mig genom Livet. Mer än en gång har jag läst om tunga perioder i människors liv, människor jag inte ens känner. Det har basunerats ut offentligt de senaste åren. Varför det blivit så kanske man skulle forska om. Jag, mig, mitt.
Min erfarenhet gör mig inte automatiskt till en expert på någon annans liv. Jag kan ha rätt i sak, men ändå behöva tänka på hur jag uttrycker mig. Där har jag misslyckats, och kanske du också?
Det är så lätt att fastna i min egen bubbla. Jag tycker, känner och mår så här, alltså borde väl alla andra också förstå hur det ligger till? När det inte blir så kan vi bli frustrerade, lätt hänt. Men tänk om andra människor har en bakgrund som gör att han eller hon ser på situationen med helt andra ögon än vad jag gör?
Det behöver inte betyda att jag ändrar min åsikt, men det kan få mig att förstå lite mer. Och förståelse är inte samma sak som att hålla med. Med en trevlig ton, oavsett åsikt, kommer man långt.
I dagens samhälle känns det som om vi måste välja sida i precis allt. Antingen är du med mig eller emot mig. Antingen tycker du som jag eller så har du fel.
Vi människor är inga färdiga cornflakespaket där allt står skrivet utanpå vad vi innehåller. Ibland lär Livet oss att sådant vi varit fullständigt övertygade om kanske inte var hela sanningen. Vi växer utan att ständigt behöva försvara vem vi var för 10, 20, 30 eller kanske 50 år sedan. Ge dina medmänniskor den möjligheten.
Det finns en styrka i att kunna säga: ”Jag vet faktiskt inte hur det är för dig.” Inte som ett avståndstagande, utan som en öppning. En möjlighet att lyssna. En chans att mötas utan att redan ha bestämt sig för vem den andra människan är.
Ibland behöver vi inte komma med lösningar. Ibland behöver vi inte ens säga särskilt mycket. Ibland räcker det att finnas där, att fråga hur någon mår och faktiskt vara beredd att lyssna på svaret.
Det är inte ett nederlag att ändra sig. Det är inte svagt att erkänna att man hade fel. Och det är definitivt inte svagt att visa omtanke, även mot någon man inte håller med.
För vad är det egentligen vi vill lämna efter oss i mötet med andra människor? En känsla av att ha blivit nedtryckta, ifrågasatta och förlöjligade? Eller en känsla av att vi åtminstone blev bemötta med respekt, även när vi tyckte olika?
Alla har sitt.
Det är ingen ursäkt för att behandla andra illa. Det är ingen uppmaning att blunda för orättvisor eller att aldrig säga ifrån. Men det är en påminnelse om att ödmjukhet behövs, att vi inte alltid känner till hela bakgrunden och att vi aldrig riktigt vet vad våra ord kan betyda för någon annan.
Vi har alla våra berättelser. Våra erfarenheter. Våra lärdomar.
Matt 7:12 ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Hälsningar från
Ulrica - som har sitt.
