En klapp på axeln.
”Har du varit i fjällen några dagar?” frågade killen i biltvätten i onsdags. Min bil var täckt av både snö och is, jag förstår verkligen frågan.
April månad har börjat med att bjuda på ett riktigt Aprilväder.
Nej, jag hade inte varit i fjällvärlden, jag hade varit i Linköping hos vår dotter och svärson där det toksnöat ett par dagar och nätter. Det hade varit mysigt om det snart var jul, men vi har ju precis haft påsk?!?
Men man ger ju inte upp. Klart jag satte mig i bilen och åkte ändå för ”så farligt kunde det väl inte vara?”. Det var det inte heller, det var värre. Jag blev en av dem som blev sittandes i några timmar på en motorväg ute i ingenstans med snökaos runt mig (och våra barnbarn i baksätet, en guldmedalj till dem!). Kön både framför och bakom oss var oöverskådlig, dessutom var det ett räcke i mitten, jag kunde inte vända bilen och åka ett annat håll.
Vi satt där vi satt, i flera timmar. Många många många satt betydligt längre och flera fick till och med övernatta i sina bilar, det var då rakt inte synd om oss… vi hade täckning på våra telefoner, en långtradarchaffis kom och delade ut både kaffe och bullar och ”kollade läget” med oss alla. Snällt!
Det är ju inte hur man har det utan hur man tar det som bekant, även om man sitter i fast någonstans ute i tomma intet i några timmar. Våra barnbarn åt bullar, mackor och choklad, de överlevde med sin iPad :)
När allt började komma igång så smått tog vi oss till metropolen Katrineholm, där har jag varit många gånger, men i onsdags blev jag överlycklig över att komma dit. Vi skuttade nästan in och köpte lite mat och tillgodosedde lite andra behov som minst sagt var tryckande efter några timmar i en bil...
”Ibland får man ge sig själv en klapp på axeln om ingen annan gör det” sa min kära mor ofta när hon levde. Och det gjorde jag i onsdags. Resan Linköping-Västerås (eller tvärtom) gör vi ofta, det brukar ta strax över två timmar. Men i onsdags tog det nästan sju timmar, jag gav våra barnbarn varsin medalj (av choklad) och mig själv en klapp på axeln efter den äventyrliga resan.
Alla vet inte allt vi går igenom, alla har sitt. En del basunerar ut allt, en del (ganska många) säger ingenting, de lider i det tysta med hög integritet, kanske för hög ibland. Men alla är vi värda en klapp på axeln för att vi tar oss igenom stormar som kanske inte är så illa som vi trodde, det blir till och med värre.
Men Livet går alltid vidare, oavsett vad vi går igenom. Nästan obarmhärtigt kan tyckas, men tröstande i det långa loppet ändå. För tänk om vi ständigt satt i en kö mitt ute i ingenstans konstant, det gör vi inte. Och vi bor i Sverige, det går att ringa och få tröstande information, trafikverket gör nog sitt bästa för att uppdatera och berätta vad som händer på våra vägar.
När det väl lossnade i onsdags gick det snabbt, ”plötsligt” var det ingen kö alls. Ganska snabbt ”glömde” vi också det jobbiga, nu var vi ju på väg igen. Framåt och uppåt mot gamla Vässan!
Vi möter alla någon som emellanåt får totalt stopp längs med vägen, kanske är det svårt att se både bakåt och framåt. Stoppet verkar vara för evigt, men det enda som kommer vara för evigt är himlen och läser du detta är du inte där än :)
Ge någon en klapp på axeln idag, uppmuntra någon annan och kanske skriv en uppmuntrande hälsning till en tredje. ”Just because someone carries it well, doesn’t mean it isn’t heavy.”
Hebrews 3:13 ”But encourage one another daily, as long as it is called ”Today”…
All uppmuntran och en
klapp på axeln från Ulrica
April månad har börjat med att bjuda på ett riktigt Aprilväder.
Nej, jag hade inte varit i fjällvärlden, jag hade varit i Linköping hos vår dotter och svärson där det toksnöat ett par dagar och nätter. Det hade varit mysigt om det snart var jul, men vi har ju precis haft påsk?!?
Men man ger ju inte upp. Klart jag satte mig i bilen och åkte ändå för ”så farligt kunde det väl inte vara?”. Det var det inte heller, det var värre. Jag blev en av dem som blev sittandes i några timmar på en motorväg ute i ingenstans med snökaos runt mig (och våra barnbarn i baksätet, en guldmedalj till dem!). Kön både framför och bakom oss var oöverskådlig, dessutom var det ett räcke i mitten, jag kunde inte vända bilen och åka ett annat håll.
Vi satt där vi satt, i flera timmar. Många många många satt betydligt längre och flera fick till och med övernatta i sina bilar, det var då rakt inte synd om oss… vi hade täckning på våra telefoner, en långtradarchaffis kom och delade ut både kaffe och bullar och ”kollade läget” med oss alla. Snällt!
Det är ju inte hur man har det utan hur man tar det som bekant, även om man sitter i fast någonstans ute i tomma intet i några timmar. Våra barnbarn åt bullar, mackor och choklad, de överlevde med sin iPad :)
När allt började komma igång så smått tog vi oss till metropolen Katrineholm, där har jag varit många gånger, men i onsdags blev jag överlycklig över att komma dit. Vi skuttade nästan in och köpte lite mat och tillgodosedde lite andra behov som minst sagt var tryckande efter några timmar i en bil...
”Ibland får man ge sig själv en klapp på axeln om ingen annan gör det” sa min kära mor ofta när hon levde. Och det gjorde jag i onsdags. Resan Linköping-Västerås (eller tvärtom) gör vi ofta, det brukar ta strax över två timmar. Men i onsdags tog det nästan sju timmar, jag gav våra barnbarn varsin medalj (av choklad) och mig själv en klapp på axeln efter den äventyrliga resan.
Alla vet inte allt vi går igenom, alla har sitt. En del basunerar ut allt, en del (ganska många) säger ingenting, de lider i det tysta med hög integritet, kanske för hög ibland. Men alla är vi värda en klapp på axeln för att vi tar oss igenom stormar som kanske inte är så illa som vi trodde, det blir till och med värre.
Men Livet går alltid vidare, oavsett vad vi går igenom. Nästan obarmhärtigt kan tyckas, men tröstande i det långa loppet ändå. För tänk om vi ständigt satt i en kö mitt ute i ingenstans konstant, det gör vi inte. Och vi bor i Sverige, det går att ringa och få tröstande information, trafikverket gör nog sitt bästa för att uppdatera och berätta vad som händer på våra vägar.
När det väl lossnade i onsdags gick det snabbt, ”plötsligt” var det ingen kö alls. Ganska snabbt ”glömde” vi också det jobbiga, nu var vi ju på väg igen. Framåt och uppåt mot gamla Vässan!
Vi möter alla någon som emellanåt får totalt stopp längs med vägen, kanske är det svårt att se både bakåt och framåt. Stoppet verkar vara för evigt, men det enda som kommer vara för evigt är himlen och läser du detta är du inte där än :)
Ge någon en klapp på axeln idag, uppmuntra någon annan och kanske skriv en uppmuntrande hälsning till en tredje. ”Just because someone carries it well, doesn’t mean it isn’t heavy.”
Hebrews 3:13 ”But encourage one another daily, as long as it is called ”Today”…
All uppmuntran och en
klapp på axeln från Ulrica