På andra sidan.
Nu är vi på ”Andra sidan” vår konferens This Is Life 2024. Vi är så tacksamma till människor som tog av sin tid och kraft för att komma hit från alla möjliga och omöjliga hörn av vår värld, men framför allt tacksamma till Gud som la sin hand över allt och alla på konferensen och välsignade varenda sekund, från första till sista.
Nästa år, 2025, har vi This is Life 14-15/3, skriv in det i kalendern redan nu för då firar vi även 25 år som kyrka och det skulle vara så roligt om just DU kom och firade med oss.
Konferenser, helger och firande i all sin glans, men för mig har ändå vardagen en speciell ”glans”. En helt vanlig söndag, måndag eller varför inte en onsdag kan bli helt fantastisk.
För några veckor sedan gjorde vi en snabbvisit till Karlskrona för att hälsa på lilla pappa, det värker i mitt hjärta att han bor en bit bort, men det är ju jag som flyttat på mig, inte han :) Under mammas sista år i livet åkte jag de 50 milen mellan Västerås och Karlskrona 17 gånger, jag blev nästan snurrig, men värt varje tur. Vi kan väl säga att vi kan den resan nästan i sömnen…
När jag växte upp, och vi gjorde en liten eller stor resa i Sverige eller världen, bad alltid mamma och pappa i bilen innan vi drog iväg. Pappa avslutade alltid bönen med ”beskydda oss och våra medpassagerare som vi möter på vägen”. Fint ändå! Tänk att pappa bad inte bara för oss i familjen utan även för andra familjer, det är ju inte så ofta man kör alldeles själv i trafiken direkt. Det finns alltid passagerare på andra sidan vägen, om man så kör miss i nassen.
”Jag beder för er” säger pappa dessutom när jag ringer honom varje morgon ungefär kl 09. Beder, inte ber. Det är nästan en ny nivå på bön :) När vi är ute och far i världen ”beder” han nästan ännu mer för både oss och de vi möter på resan. ”Så skönt att ni är hemma igen” säger han dessutom alltid när vi är just hemma igen eller landat på Arlanda. ”Det känns nästan som att jag också varit ute och rest” säger han, jag kan ”höra” hans charmiga leende genom telefonen.
Tryggheten och kärleken i att pappa ber för mig (och oss alla i släkten) är en härlig känsla. Och samtidigt tänker jag att de som möter mig längs med vägarna eller i luften på ett plan får min pappas böner ”på köpet”, kanske är det just därför både vi och mina föräldrar mött så många spännande människor på resorna utöver världen.
Världen är ofta upp och ner, det finns verkligen en del ”knasbollar” som gör de mest fruktansvärda saker, det finns krig och elände inte långt från oss, men det finns också väldigt många fina människor.
Igår var jag en snabb tur till Bästkusten fram och tillbaka över dagen, jag åkte tidigt på morgonen. Inom mig ringde pappas ord ”Vi ska be för de vi möter på vägen”, så jag gjorde det i bilen. Jag bad för mig själv och för de jag skulle möta på resan. Allt gick alldeles utmärkt.
Jag ber alltid varje morgon, för stort och litet, för min familj, kyrka, de ”jag möter på vägen” och lite annat smått och gott som jag har på min lista. Gud är ingen ”enarmad bandit” där man stoppar in ett önskemål och ut kommer ett bönesvar. Nej, bönesvar kan ta mycket lång tid och ibland kommer det inte alls på det sätt som vi tänkt oss . Men - jag vet att Gud är den enda som har koll, bakåt, framåt och idag.
Jag avslutar med en sång som jag avslutat med förr, mamma sjöng den högt i köket när vi växte upp och den ”ljuder” ofta inom mig:
Bönesvaret är på väg till dig i denna stund,
fast det verkar så, ändå jag vet:
Befallningen gick ut innan bönen din var slut
Så: Bönesvaret kommer, tacka Gud!
All uppmuntran denna lite gråa, trista men alldeles fantastiska fredag. Gud är trofast!
Hälsningar från
En bedjande Ulrica
Nästa år, 2025, har vi This is Life 14-15/3, skriv in det i kalendern redan nu för då firar vi även 25 år som kyrka och det skulle vara så roligt om just DU kom och firade med oss.
Konferenser, helger och firande i all sin glans, men för mig har ändå vardagen en speciell ”glans”. En helt vanlig söndag, måndag eller varför inte en onsdag kan bli helt fantastisk.
För några veckor sedan gjorde vi en snabbvisit till Karlskrona för att hälsa på lilla pappa, det värker i mitt hjärta att han bor en bit bort, men det är ju jag som flyttat på mig, inte han :) Under mammas sista år i livet åkte jag de 50 milen mellan Västerås och Karlskrona 17 gånger, jag blev nästan snurrig, men värt varje tur. Vi kan väl säga att vi kan den resan nästan i sömnen…
När jag växte upp, och vi gjorde en liten eller stor resa i Sverige eller världen, bad alltid mamma och pappa i bilen innan vi drog iväg. Pappa avslutade alltid bönen med ”beskydda oss och våra medpassagerare som vi möter på vägen”. Fint ändå! Tänk att pappa bad inte bara för oss i familjen utan även för andra familjer, det är ju inte så ofta man kör alldeles själv i trafiken direkt. Det finns alltid passagerare på andra sidan vägen, om man så kör miss i nassen.
”Jag beder för er” säger pappa dessutom när jag ringer honom varje morgon ungefär kl 09. Beder, inte ber. Det är nästan en ny nivå på bön :) När vi är ute och far i världen ”beder” han nästan ännu mer för både oss och de vi möter på resan. ”Så skönt att ni är hemma igen” säger han dessutom alltid när vi är just hemma igen eller landat på Arlanda. ”Det känns nästan som att jag också varit ute och rest” säger han, jag kan ”höra” hans charmiga leende genom telefonen.
Tryggheten och kärleken i att pappa ber för mig (och oss alla i släkten) är en härlig känsla. Och samtidigt tänker jag att de som möter mig längs med vägarna eller i luften på ett plan får min pappas böner ”på köpet”, kanske är det just därför både vi och mina föräldrar mött så många spännande människor på resorna utöver världen.
Världen är ofta upp och ner, det finns verkligen en del ”knasbollar” som gör de mest fruktansvärda saker, det finns krig och elände inte långt från oss, men det finns också väldigt många fina människor.
Igår var jag en snabb tur till Bästkusten fram och tillbaka över dagen, jag åkte tidigt på morgonen. Inom mig ringde pappas ord ”Vi ska be för de vi möter på vägen”, så jag gjorde det i bilen. Jag bad för mig själv och för de jag skulle möta på resan. Allt gick alldeles utmärkt.
Jag ber alltid varje morgon, för stort och litet, för min familj, kyrka, de ”jag möter på vägen” och lite annat smått och gott som jag har på min lista. Gud är ingen ”enarmad bandit” där man stoppar in ett önskemål och ut kommer ett bönesvar. Nej, bönesvar kan ta mycket lång tid och ibland kommer det inte alls på det sätt som vi tänkt oss . Men - jag vet att Gud är den enda som har koll, bakåt, framåt och idag.
Jag avslutar med en sång som jag avslutat med förr, mamma sjöng den högt i köket när vi växte upp och den ”ljuder” ofta inom mig:
Bönesvaret är på väg till dig i denna stund,
fast det verkar så, ändå jag vet:
Befallningen gick ut innan bönen din var slut
Så: Bönesvaret kommer, tacka Gud!
All uppmuntran denna lite gråa, trista men alldeles fantastiska fredag. Gud är trofast!
Hälsningar från
En bedjande Ulrica