När Livet ska levas.
Jag heter Maria Svensson, är gift med Thomas Svensson, jag har två vuxna bonusbarn på 23 och 26 år och jag är pastor och föreståndare i Tibro Pingst.
Människor, hästar och kaffe är min passion. Livet är ju härligt, eller?
Den 30/11 2023 så ändrades förutsättningarna brutalt. Jag fick bröstcancer, en invasiv ductal bröstcancer spridd till första lymfkörteln, en tumör som var sju gånger sex cm stor. Med en gång så tog livet en parallellväg till den väg jag trodde jag skulle gå på. Med min cancer så tvingar jag alla, min familj, vänner, församling, ja alla som på något sätt relaterar till mig att åka med mig på denna resa - trots att det är en resa ingen av oss ville med på.
Jag skulle ju fortsätta leda församlingen in i det nya året. Temat för året var satt, ”Smaka och se att Herren är god” och jag såg verkligen fram emot detta år. Jesus hade visat så mycket och nu kan inte jag vara med och driva det, nu kommer 2024 i stället bli fylld med cellgiftsbehandling, operation, strålning och sedan rehab för att i slutet av sommaren kanske kunna återgå till arbete.
Just nu, när jag skriver denna text, är jag mitt uppe i denna resa. Livet och dess prioriteringar ställs på sin spets. Igår, den 29/2, fick jag den sjätte cellgiftbehandlingen. Jag vet att de närmsta dagarna kommer innehålla mycket smärta och tårar när varje led och muskel gör ont. Där all beröring gör ont, till och med kramar. Ögonfransar och ögonbryn håller på att trilla av…
Men jag fortsätter boka in saker i min kalender för denna tid ska också levas och mina dagar ska inte bara vara fyllda av biverkningar. Jag försöker göra en eller två saker per dag, jag planerar in att gå till kyrkan, få besök av vänner, hälsa på någon, gå ut med hunden, ibland funkar faktiskt mina planer och mina försök att leva ”lite normalt”, det är ljuvligt.
I den välkända herdespsalmen 23 så står det att ”även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och din stav de tröstar mig.”
Kanske är det så att när man befinner sig i en situation där du och jag behöver hjälp med att fortsätta leva och fortsätta gå då har min Gud lovat att leda både mig och dig med sin käpp och stav. Det gör att jag inte behöver vara rädd för att vara precis i den situation jag är i, även när det inte är där jag önskar att jag vore.
Jesus är med mig i dödsskuggans dal och jag får säga till honom precis som det är, ibland i tårar för det är så mycket som inte blev som jag hade tänkt mig, ibland i glädje över att ha vänner som kan och vill ses i myskläder.
Jesus har under denna tid visat sin närvaro genom sin frid. En frid både jag och min man känner där vi inte är oroliga utan vi upplever att Jesus bär oss.
Livet pågår och svar om framtiden har jag inte. Men det jag vet är att Livet är värt att levas alla dagar och det är bara en av de dagarna som vi ska dö på, och vilken dag det är vet ingen av oss. Så varför inte leva? Spendera tid med de du älskar, var nyfiken på människor. Dela din berättelse för någon, den är värd att lyssnas på och det är bara du som kan berätta den.
Hälsningar från
Maria Svensson från Tibro
Människor, hästar och kaffe är min passion. Livet är ju härligt, eller?
Den 30/11 2023 så ändrades förutsättningarna brutalt. Jag fick bröstcancer, en invasiv ductal bröstcancer spridd till första lymfkörteln, en tumör som var sju gånger sex cm stor. Med en gång så tog livet en parallellväg till den väg jag trodde jag skulle gå på. Med min cancer så tvingar jag alla, min familj, vänner, församling, ja alla som på något sätt relaterar till mig att åka med mig på denna resa - trots att det är en resa ingen av oss ville med på.
Jag skulle ju fortsätta leda församlingen in i det nya året. Temat för året var satt, ”Smaka och se att Herren är god” och jag såg verkligen fram emot detta år. Jesus hade visat så mycket och nu kan inte jag vara med och driva det, nu kommer 2024 i stället bli fylld med cellgiftsbehandling, operation, strålning och sedan rehab för att i slutet av sommaren kanske kunna återgå till arbete.
Just nu, när jag skriver denna text, är jag mitt uppe i denna resa. Livet och dess prioriteringar ställs på sin spets. Igår, den 29/2, fick jag den sjätte cellgiftbehandlingen. Jag vet att de närmsta dagarna kommer innehålla mycket smärta och tårar när varje led och muskel gör ont. Där all beröring gör ont, till och med kramar. Ögonfransar och ögonbryn håller på att trilla av…
Men jag fortsätter boka in saker i min kalender för denna tid ska också levas och mina dagar ska inte bara vara fyllda av biverkningar. Jag försöker göra en eller två saker per dag, jag planerar in att gå till kyrkan, få besök av vänner, hälsa på någon, gå ut med hunden, ibland funkar faktiskt mina planer och mina försök att leva ”lite normalt”, det är ljuvligt.
I den välkända herdespsalmen 23 så står det att ”även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och din stav de tröstar mig.”
Kanske är det så att när man befinner sig i en situation där du och jag behöver hjälp med att fortsätta leva och fortsätta gå då har min Gud lovat att leda både mig och dig med sin käpp och stav. Det gör att jag inte behöver vara rädd för att vara precis i den situation jag är i, även när det inte är där jag önskar att jag vore.
Jesus är med mig i dödsskuggans dal och jag får säga till honom precis som det är, ibland i tårar för det är så mycket som inte blev som jag hade tänkt mig, ibland i glädje över att ha vänner som kan och vill ses i myskläder.
Jesus har under denna tid visat sin närvaro genom sin frid. En frid både jag och min man känner där vi inte är oroliga utan vi upplever att Jesus bär oss.
Livet pågår och svar om framtiden har jag inte. Men det jag vet är att Livet är värt att levas alla dagar och det är bara en av de dagarna som vi ska dö på, och vilken dag det är vet ingen av oss. Så varför inte leva? Spendera tid med de du älskar, var nyfiken på människor. Dela din berättelse för någon, den är värd att lyssnas på och det är bara du som kan berätta den.
Hälsningar från
Maria Svensson från Tibro