En lycklig 60-åring.

Lördagen den 4 mars 1989 kl 19.15 föddes vår son Robert, 30 år sedan i måndags. 30 år sedan vi blev föräldrar för första gången. Omtumlande med mycket kärlek och mycket känslor “all over the place” för att citera Prins Daniel :). Helt ”plötsligt” fick PJ och jag nya titlar, vi blev mamma och pappa.

Ett och ett halvt år senare föddes ett nytt mirakel, vår dotter Victoria kom till oss och vi fick uppleva föräldralyckan ännu en gång. Vi hade gärna fått fler barn, det var faktiskt på gång för lite drygt 20 år sedan men det lilla Livet gick tyvärr inte hela vägen. Alla har vi våra sår genom Livsresan. Var alltid vänlig vid människor, du vet aldrig vad dina medpassagerare går eller gått igenom.

Jag älskar alla dessa nya fina titlar som Livet bara ”ger” oss. Dotter, syster, flickvän, fästmö, fru, mamma, svärmor och nu sedan snart tre år tillbaka bär jag med stolthet titeln ”Fajmoj” (Farmor). Visst, jag är pastor i min yrkesroll, men att vara någons mamma och inte minst ”Fajmoj” ger Livet dess rätta värde.

Numera är PJ och tillbaka på ”ruta ett”, inga barn bor hemma längre. Många hamnar i kris, många äktenskap gungar rejält just i den här perioden. Det är väldigt lätt att glömma bort varandra mitt i småbarnsåren, skolåren och inte minst tonårssäsongen. Jo, vi är tillbaka där vi började PJ och jag, fast med erfarenheten av att bygga familj, och fortfarande gör vi det, fast på ett annat sätt. Vi blir aldrig ”av med våra barn”, tack och lov.

Jag njuter av Livet där jag är medan jag är på väg dit jag ska. Om jag inte hade njutit av varje säsong hade jag nog fått lite smått panik över hur fort livet går, men rätt använt är Livet långt nog och vi njuter av att vara precis och exakt där vi är just nu.

Det sägs att det finns inget lyckligare än en 60-åring, först då är många tillfreds med sig själva och kan fullt ut njuta av Livet. Lite trist tycker jag. Varför ska vi vänta till vi är 60 år? Inget fel med en 60-åring, men inget fel på alla de 59 år som kommer innan dess :) Och vad är det som säger att vi blir 60 år?

Jag brukar ofta säga att jag numera har fin utsikt över Livet vid den ålder jag är i nu, 53 år som jag bär med stolthet. PJ och jag kan se bakåt i våra liv, vi ser att Guds nåd och trofasthet finns där som en röd vacker tråd genom våra liv och därmed lever vi med ”Facit i hand”, vi vet att Gud är med i vår framtid också.

När vi fick reda på att vi skulle bli Farmor och Farfar köpte jag en dagbok till mitt kommande barnbarn där mina första rader i boken blev ”Idag fick vi reda på att just du skulle komma till oss, idag började jag be för dig älskade barnbarn…”.

Som farmor ser jag inte mina barnbarn riktigt varje dag, helt naturligt. Däremot ber jag varje dag för våra numera två fina barnbarn för jag ”ser ju in i framtiden” :) Jag ber för deras barndom, redan nu ber jag för deras skoltid, deras tonårstid, vem de ska gifta sig med… jag ber att Guds hand ska finnas som en röd tråd genom genom hela deras liv. Och jag ber inte bara ut i tomma luften, jag vet att Gud är trofast och Gud hör våra böner.

Älskade vännen min som läser det här. Kanske har du ditt livs värsta eller bästa säsong, oavsett vad du går igenom så kom ihåg att Gud lämnar dig aldrig. Om det känns som om Gud är långt borta så är det inte han som flyttat på sig, det är du. Gud är där han är och förblir vad han alltid varit, trofast.

Hebr 13: 8 ”Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet.” Amen.

Hälsningar från

Ulrica - lycklig 53-åring

Ulrica Stenstrand
Världens snabbaste man.

Förra helgen var PJ i Tyskland och talade, Hannover närmare bestämt. Hans plan landade kl 15 i måndags, sju minuter senare stod han vid bilen redo att åka hem till Västerås. Han är snabb min Mr PJ. Jag är gift med Speedy Gonzales, världens snabbaste man :) Om vi reser ihop så är han redan vid Arlanda när jag börjat packa, och då är jag inte långsam.

Vi har vårt brudkort (en jätteförstoring á la 80-talet) precis vid våra sängar i vårt sovrum. Redan på den tiden (33 år sedan snart) syns det väldigt tydligt att vi är olika min älskade man och jag. Och det är just de fyra små orden som vi ofta hör när par bråkar ”Vi är så olika” eller också ”Han påminner om sin pappa” eller ”Hon är precis som sin mamma”.

PJ är äldst av sju syskon som föddes tätt, mellan åren 1965-1974. Familjen Stenstrand flyttade runt hela Sverige på 60- 70 och 80-talet. Jag är yngst i en skara av ”bara” tre och vi hade aldrig bytt stad. Jag är född och uppvuxen i Karlskrona. Tro mig, PJ och jag har vuxit upp på två olika planeter.

Även vi har dragit just de ”lika våra föräldrakorten” när vi har ”diskuterat” genom åren. För faktum är att PJ är väldigt lik sin pappa och jag hör ganska ofta min egen mamma komma ut genom min mun. Och jag kan väl med mild hand tillägga att min svärfar och min egen mor är oerhört olika, det är bra att just de två inte är gifta :)

Visst är det lätt att se hur olika vi är i våra äktenskap? Och dessutom påpeka det med en cynisk ton? Varför tar vi upp våra olikheter istället för det som fört oss samman - kärleken till varandra.

När jag dessutom ser våra barn så både ser jag, och hör, hur lika de är oss ibland, men är det något fult och fruktansvärt? Är det inte en tillgång? Framför allt så är de sig själva.

Allt blir vad vi gör det till, inklusive våra äktenskap. Att vi tar till fula knep och tjuvnyp är bra omoget. Vi är olika varandra och kommer så alltid att vara, för vi är två helt olika personer. Det finns inte ens ”identiska” tvillingar som är exakt lika, alla är vi olika och det är charmigt.

PJ kommer alltid vara lik sin far och sin mor, fantastiskt! Mina svärföräldrar är två härliga människor. Jag kommer alltid vara en kombination av mina fina föräldrar, på gott och ont. Men framför allt så har PJ och jag genom åren format varandra. Vi bygger vårt äktenskap, inte våra föräldrars, inspirerade av generationen före oss, men vi bygger på en egen grund.

”A succesful marriage requires falling in love many times, always with the same person”.

Jag älskade min PJ när vi blev tillsammans för 38 år sedan, när vi gifte oss för snart 33 år sedan, men kärleken och respekten för och till varandra är otroligt mycket större idag än den var igår och det tackar vi Gud för. Utan Gud i vårt äktenskap skulle vi inte vara där vi är idag. Han gör oss mer lika än olika, för vi har samma syn på grundstenarna i vårt äktenskap och familjebygge. I nöd och inte bara när jag har lust. Tills döden skiljer oss åt. Där är vi lika. Och på många andra områden.

Vi är ett team. Per-Johans styrka är också min styrka, och tvärtom. Vi är mer lika än olika. Faktum är att efter att ha varit tillsammans så länge så börjar vi till och med bli ”Äktenskapslika”. Vi sitter ihop för vi hör ihop :)

Du är jag PJ. Du är och förblir mitt bönesvar.

“Those who pray together, stay together.”

Hälsningar från

Ulrica - Mrs Speedy Gonzales

Ulrica Stenstrand
Jag är under vädret.

Rolig rubrik, eller hur? I de engelsktalande länderna säger de just ”I’m under the weather” när de är lite krassliga.

Veckan som gått kom ”Vabruari” tillbaka till mig. Jag blev dunderförkyld och hostar konstant, men är nu på bättringsvägen. Tack och lov!

Hur som helst så blev jag sängliggande några sega, trista dagar, vila är den bästa medicinen. Och att dricka mycket vatten. Jo, jag gick till doktorn också för att kolla upp hela mig. Men den viktigaste doktorn i mitt liv är min bror Stefan som mer eller mindre räddat livet på vår familj många gånger genom åren. Rikedom! Inte minst när barnen var små, gode värld. Vi kunde ringa mitt i natten när de var rejält dåliga. Du är en klippa käre Stefan!

Mitt i allt mitt hostande under veckan började jag känna mig lite ynklig och ensam. Inte så konstigt. Jag var ynklig och ensam. Ingen ska vara med mig just nu :) Håll dig på behörigt avstånd för din egen skull. Jag är inget roligt sällskap och inte rolig att titta på heller. Mina studiecirklar under ögonen har gått några extra varv och inte har jag mycket färg på kinderna heller. En snögubbe har mer färg än vad jag har i ansiktet. Idag vinner jag ingen skönhetstävling direkt.

Tänk vad lätt det är att fel tankar kommer in i våra huvuden när vi är lite ”avsidestagna”, det vill säga vi kan inte vara med på allt just nu för vi har en liten bacill som stökar i kroppen. Isolering är farligare än själva sjukdomen i sig.

”Den friske kan ha många önskningar, den sjuke bara en - att bli frisk”. Under veckan har jag tänkt på alla tappra människor som har kroniska sjukdomar, människor med funktionsnedsättningar, och alla små barn som är sjuka. Vilka små hjältar de är!

Det är lätt att ta hälsan för givet fram tills man drabbas av en liten förkylning. Jag tror det är bra med en tankeställare då och då. Tacksamheten väller fram inom mig ännu en gång. Vi kan ha mycket åsikter om sjukvården, men den finns där och tala om hjältar. All denna sjukvårdspersonal som möter sjuka patienter varenda dag. Människor som jobbar inom vården (och skolan!) är värda all respekt och beundran. Ta dem inte för givet.

Mina älskade föräldrar har ringt varje dag för att kolla hur det är med deras ”lilla Pia”, jag blir väl aldrig stor :) ”Vi ber för dig.” säger pappa innan vi lägger på. Också rikedom!

Ja, jag har verkligen inte känt mig som ”Superwoman” de här dagarna, långt därifrån. Och det är helt ok. Det kommer andra dagar. Snart är jag frisk igen.

Det bästa är att Gud är med alla dagar. De dagar då vi ligger på topp, Livet är bara fantastiskt och så de dagar som den här veckan blev för mig, sjukdom och elände.

Matt 28: 20 ”Och jag är med er alla dagar intill tidens slut”.

Tack Jesus.

Hälsningar från

Sjukstugan genom Ulrica

Ulrica Stenstrand
En vänlig ton.

”Kindness is a language that the deaf can hear and the blind can see”. (Mark Twain)

Igår var det alla hjärtans dag, hela veckan har varit ”vänliga veckan”. I min värld är det alla hjärtans dag alla dagar och det är väl alldeles ypperligt om vi är vänliga vid varandra alla veckor?

Vi gillar att fira allt som går att fira, högt och lågt.

Under veckan som gått har PJ och jag firat 38 år tillsammans, vi blev ett par den 11 februari 1981, blott 15 år gamla. Gud vet vad vi behöver och just vi behövde bli tillsammans så tidigt för även vi, som så många andra, är i grunden väldigt olika.

Hemma hos herr och fru Stenstrand talar vi mycket om att använda en vänlig ton när vi talar med varandra. Vi jobbar en hel del med den frågan :) Ingen har ett perfekt äktenskap eller en perfekt familj, men vi kan ha ett hälsosamt hem där vi kan vara oss själva och bli bättre när vi slipar varandra.

Samtidigt är det ofrånkomligt att vi ibland höjer rösten mot varandra, mot våra barn och övrig omgivning. Vi är alla människor som ibland är trötta, blir frustrerade, ledsna och missförstådda. Då är det inte så lätt att hålla en vänlig ton. Det blir lätt allt annat än vänligt och milt.

Kanske har du ett hett temperament och brusar upp lätt? Då får du jobba med det. Hjälp finns att få, ta emot det. Kanske har du en offermentalitet? ”Det är bara och endast synd om mig konstant”. Skygglappar på = du lyfter aldrig blicken och inser att alla går igenom jobbiga perioder i Livet. Då behöver du ta av dig offerkoftan, den är aldrig modern.

Alla har vi något att jobba på i våra personligheter och alla kan vi göra något åt det vi behöver jobba på. Be någon du verkligen litar på, som ärligt och som vill ditt allra bästa, berätta för dig hur du uppfattas. Skulle inte det vara intressant?

De vackraste människorna jag mött är de som känt nederlag, lidande, kamp, förlust och ändå hittat en väg ut ur de djupa svackorna. Människor som uppskattar Livet de fått som gåva trots hårda stormar, som har en finkänslighet och en förståelse för sina medpassagerare, som har medkänsla och dessutom använder en mild ton i samtal med andra. Det är också människor som lyssnar mer än de pratar. Vi har fått en mun och två öron av en anledning :)

En människa som känner sig uppskattad och älskad kommer alltid göra mer än vad som förväntas. Använd en vänlig ton och ett varmt leende, det kommer du långt med. Det kan förändra världen. I alla fall din värld och det är värt väldigt mycket.

Ords 15: 1 ”Mjukt svar stillar vrede, hårda ord väcker harm”.

All uppmuntran!

Hälsningar från

Vänliga Ulrica

Ulrica Stenstrand
Vabruari.

Man är väl ingen tvättäkta Farmor om man inte får en släng av ”Vabruari”, det vill säga egentligen ”Februari”, men eftersom så många blir sjuka just nu har denna vackra vintermånad fått ett eget smeknamn.

Vi har alla våra olika traditioner, vi firar jul, påsk, midsommar och så tappar jag rösten en gång om året, det är min alldeles egna tradition :) Det firar jag med att hosta nätterna igenom. Inte så mysig som julen direkt, men ”tappa rösten traditionen” kommer vare sig jag vill eller ej. Dessutom brukar jag tänka att det är bättre att tappa rösten än förståndet.

Nej, det är inte synd om mig. I år kom faktiskt den här traditionen när den skulle. PJ har varit bortrest en vecka = han har inte blivit störd av mitt hostande på nätterna och det inföll sig så att jag kunde ta det lite lugnare ett par dagar utan att världen rasade ihop. Du vet väl att ingen av oss är oersättlig? Inte jag heller direkt :)

Det finns inget så vackert som att möta en tacksam människa, oavsett vad vi går igenom. En människa som lyfter ett rum med sin blotta existens.

I skrivande stund har vi en familj i vår kyrka som går igenom tuffa cancerbehandlingar med sin 10-åriga dotter. De har de gjort under 1 1/2 års tid och de har verkligen all anledning att bryta ihop och bli bittra på både Livet, troligtvis sjukvården ibland och vi medmänniskor runt dem. Men gudomligt nog så är just den här familjen allt annat än bittra. Tvärtom.

Förra veckan fick jag förmånen att hälsa på dem, det gör vi lite då och då. Den lilla 10-åringen låg då inlagd för sjuttioelfte gången under den här tiden. Jag kliver in i rummet, det första jag ser är en uppslagen Bibel, en fin bukett blommor och en leende, bedjande mamma. Så har det varit varje gång vi besökt dem. Varenda gång. Vi går därifrån upplyfta och med en större tro på Gud än när vi kom. Hur är det ens möjligt?

Tiden stannar alltid när jag besöker den här lilla 10-åringen. Jag bara sitter där, ber och håller 10-åringens ena hand. Varje gång jag sitter där i sjukhussalen upplever jag det som att Jesus själv sitter på andra sidan och håller flickans andra hand.

Om du googlar på ordet ”hjältar” så tror jag du hittar den här familjens namn där, för det är just vad de är. Fast det säger de aldrig själva. Aldrig någonsin. Vilka fighters!

Mitt i denna tragiska situation fylls alltid rummet med tacksamhet. Där, mitt i stormens öga, finns frid och lugn att hämta. För där finns Gud. Han finns i alla situationer, men kanske vi söker Honom mer desperat när vågorna går skyhöga.

Det är så mycket som vi inte förstår här på jorden. Varför blir barn sjuka? Varför ska människor lida överhuvudtaget? Gud, du som kan, varför gör du inte den här lilla 10-åringen frisk? Varför lider många gånger de mest fantastiska människor på denna jord?

Min tro på Gud är orubblig och stark, ännu mer när jag möter Livets baksida. För just där, när det stormar som mest, finns frid, tröst och glädje att hämta. Om vi bara lyfter blicken, det är inte lätt, men det är rätt. Vad gör du när det stormar? Öppnar du också din Bibel och ber en bön?

Jag vill avsluta med det bibelord som låg uppslaget där i sjuksalen för någon vecka sedan…

Klagovisorna 3: 21-23 ”Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet.” Amen.

Hälsningar från

Hostande Ulrica

Ulrica Stenstrand
En billig skönhetsoperation.

Ja, inte behöver jag skönhetsoperera mig vare sig nu eller i framtiden. Det räcker med att jag ringer mina föräldrar (vilket jag gör i stort sett varje dag) och vips så blir jag 16 år igen. ”Är det du lilla Pian som ringer?” svarar alltid lilla mamma eller pappa varje gång jag ringer. ”Ja, mamma (eller pappa), det är er ”lilla Pia” som ringer.

Just i skrivande stund har lilla mor varit dålig alldeles för länge. In och ut på sjukhus, vårdcentralen och ibland akuten. Och så sitter ”lilla Pian” (jag) 50 mil från min gamla hemstad Karlskrona, där mamma och pappa fortfarande bor, och kan inte göra så mycket mer än ringa varje dag, knäppa mina händer och be om hälsa över mina åldrande föräldrar. (Sorry mamma, men ingen av oss blir yngre…).

Jag har två äldre bröder (rikedom!) som båda är gifta och har både barn och barnbarn (ännu mer rikedom!). Min äldste bror, Lars-Åke, och hans familj bor kvar i Karlskrona (så tacksam för det!).

”Relationen sitter inte i antal mil” har alltid mamma sagt. Nu när vi själva har dottern på andra sidan Atlanten inser jag att det stämmer så väl. Vi möts numera inte varje dag, vecka eller ens månad. Ändå tar vi vid där vi samtalade sist.

Bibeln innehåller principer och värderingar om hur vi bygger Livet som är tidlösa. De håller från vaggan till graven. Vill du ha bibliska resultat behöver du följa bibliska principer.

Jag älskar varje år som läggs till mitt liv, varje år gör att jag får mer utsikt över Livet. Vi ska hålla i det långa loppet. Riktig, äkta skönhet kommer inifrån. I mitt jobb som pastor har jag mött otroligt vackra människor, på utsidan, och ännu fler otroligt vackra människor på insidan.

Du ska aldrig jämföra din egen verklighet med någon annans fasad på sociala medier. Gud var på gott humör när han skapade just dig, glöm aldrig det.

Människor med gott, sunt självförtroende är vackert, motsatsen är sorgligt att se, uppleva och höra.

Mitt självförtroende växer när jag hör hur mina föräldrar talar om mig, när jag hör deras kärleksspråk till oss i familjen. Jag är älskad. Och det är du också.

Om ingen annan jublade när du kom till denna jord - kom ihåg att Gud hade en plan för ditt liv innan du föddes. Inget kan mätas med Guds kärlek till dig.

Jesaja 41: 10 ”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand”.

En människa med bra självförtroende, som vet att hon är älskad av Gud är det vackraste som finns.

All uppmuntran!

Hälsningar från

Ulrica - ”Lilla Pian”

Ulrica Stenstrand