Dina steg räknas. #WalkForFreedom

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”.

Världen är upp och ner allt som oftast. Det finns mycket som är rätt, men väldigt mycket som är raka motsatsen.

Att det finns människor som säljs som slavar är en en ofattbar tragedi som miljoner människor lever i. Jag träffade en av de människor som har sålts genom human trafficking, för hennes del började helvetet i Köpenhamn. Vi kan kalla henne för Sara, en ung kvinna som hade stora planer för framtiden.

Sara är född och uppvuxen i ett fattigt land långt härifrån, hennes familj informerade henne om att ”jobb” och ”bostad” väntade i Skandinavien. Det gjorde det inte. När Sara kom till ett av våra ”fina” länder här i Norden blev hon våldtagen, det bröt ner henne totalt och hon blev gravid vid våldtäkten. Nio månader senare tog hennes förövare hennes nyfödda bebis, sålde barnet och även henne vidare, fortfarande befann hon sig i Skandinavien.

Låter det nästan väl magstarkt? Finns verkligen sådan ondska? Ja, ovanstående berättelse är sann. Saras story är inte den enda, det finns tyvärr trafficking över hela Sverige, troligtvis även i den stad där du bor. Det finns i Västerås och exakt hur illa det är kommer du får mer information om på lördag då det är dags för årets #WalkForFreedom

Det finns mycket som ibland känns utmanande i mitt liv och jag möter många tragedier i människors liv eftersom vi jobbar med just människor, från vaggan till graven.

Men ovanstående (sanna) berättelse får i alla fall mig att lyfta blicken och inse att det finns människor som blivit fråntagna sin röst och sitt människovärde. Men det stämmer inte. Alla människor är lika mycket värda, eller hur?

På lördag går tusentals människor #WalkForFreedom över hela världen, en tyst manifestation för Sara och alla som är i liknande fruktansvärda, avskyvärda situation. Gå för Sara, gå för hennes bebis, gå för alla dem som inte kan gå själva.

Info och registrering sker på vår hemsida www.lifecenter.se - det kostar ingenting förutom någon timme av din tid.

Du kan läsa mer om den organisation vi samarbetar med (A21) här: www.a21.org

Det är i år 10 år sedan A21 startades av Christine och Nick Caine. Det firar vi genom att, tillsammans med resten av världen, slå alla rekord i antal människor som går globalt för alla dem som inte har en röst. Du kommer väl?

Dina steg räknas. Var med och gör skillnad på riktigt.

I Västerås möts vi i Vasaparken kl 12.00. Varmt välkommen!

Jeremia 29:11

”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp”.

Hälsningar från

Ulrica - Medmänniska

Ulrica Stenstrand
En liten människa.

Vad ska jag göra?” frågade den lite drygt 60-årige mannen framför oss. ”Hatet inom mig växer som en klump i magen, den började växa redan som liten pojke… Min pappa lever inte längre, men han slog mig, mina syskon och min mamma varenda dag under vår uppväxt och jag kan inte förlåta honom. Hatet har blivit min identitet, för att dämpa hatet inombords har jag genom åren druckit alldeles för mycket. Så, vad tycker ni jag ska göra?”

Ofta när vi möter människor ser jag en liten människa framför mig som någonstans i barndomen blivit otroligt illa behandlad. Någon gjorde oss illa för länge sedan, kanske till och med förstörde något som enbart ska vara ljust, rent och fint - vår barndom.

Tyvärr är det långt ifrån alla som får växa upp i trygghet och det är en tragedi som är svår att ta in. Att det finns människor som fysiskt och psykiskt misshandlar barn är enbart ofattbart. Alla växer vi upp och kan senare i livet berätta om vår barndom, våra barn bor alltid kvar i våra hjärtan men vi delar inte samma hushåll livet igenom och just därför behöver vi förstå att våra guldklimpar vi får växer upp snabbt. Vi vill ge dem vingar som håller Livet igenom. Ja, så borde det vara i alla fall. Men tyvärr är så inte alltid fallet.

I samtal med människor så kommer ofta ”det lilla barnet” inom oss fram. ”Jag blev misshandlad som barn. Jag blev utnyttjad. Jag blev sårad på djupet. Jag känner hatet växa. Jag försökte kväva min ångest med sex, alkohol, för mycket jobb… och jag kan bara inte gå vidare.”

Det är oerhört tragiskt när de människor som skulle finnas där för oss inte gör det, tvärtom ger de oss sår för livet. Dina barn går inte i repris, missa dem inte!

”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det…” Livet alltså. ”Så ansvaret ligger på mig?” svarade den lite drygt 60-årige mannen. ”Hur i allsin dar kan det göra det?” sa han med lite tuffare vokabulär än så :) “Nej”, svarade vi. “Ansvaret låg 100% hos båda dina föräldrar som lät dig gå igenom det här. Men du kan ändå välja att förlåta för att hatet inom dig ska försvinna. Det är sannerligen inte lätt, men det är rätt.”

Förlåtelse handlar långt ifrån alltid om rättvisa, förlåtelse handlar om frihet, för dig. Du kan livet igenom vara fången i oförlåtelse, men vill du verkligen gå genom Livsresan där du har din identitet i bitterhet och oförlåtelse? Trots att du har rätt att vara det? Stor fråga som kräver mycket samtal, bön och hjälp att komma vidare. Jag vet… för jag växte upp med en pappa som hade en fruktansvärd barndom. Det har jag berättat många gånger, det ska jag inte göra igen, inte just nu i alla fall.

Din historia behöver inte bli din framtid, jag har sett på väldigt nära håll att det kan bli sanning. Du kan vända det som varit svårt, be Gud om hjälp att komma vidare, be Gud om hjälp att inte själv bli en sådan fruktansvärd människa som dina föräldrar kanske var.

Du kan, om du vill, ta ett beslut att inte låta fruktansvärda händelser prägla resten av ditt liv. Du är värd ett liv i full frihet. Bli bättre, inte bitter.

Så vad hände med den lite drygt 60-årige mannen? Jo, där och då, den där söndagskvällen för några år sedan gav han sitt liv till Gud. Han grät som ett barn vid Per-Johans axel. Det var ingen 60-årig man som grät, det var en liten pojke som grät som ett barn ska och får göra. Efter en stund kom den 60-årige mannen ”tillbaka” och förlåt sina föräldrar, det är en resa ska jag tillägga, men som alla resor hade även den här resan en början som nog aldrig tar slut. Där och då började vägen mot frihet.

Att förlåta är ett beslut, inte en känsla. ”Det känns inte så bra” sägs ofta i samtal, och det kan vara så sant så sant så sant. Men känslor är inte fakta, du kan inte bygga ditt liv på känslor. Att förlåta, att älska någon annan i nöd och inte bara när jag har lust - det är ett beslut.

Till slut vill jag ge ditt ett bibelord som min pappa ställde sig på när han 1945, precis vid krigsslutet, som 13-åring, gav sitt liv till Gud. Ensam mitt i de Blekingska skogarna tog den unge tonårspojken ett beslut som han gett i arv till kommande generationer, som vi också får stå på och ge vidare.

Psalm 27:10

”Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig.”

Hälsningar från

Ulrica - Älskad

Ulrica Stenstrand
Gästblogg av Inga Wikström

Jag och min man Sven Wikström har nyss kommit hem från en resa i Schweiz. Svens syster och svåger bor där och vi har vandrat med dem i Alperna, riktigt härligt och avkopplande!

Senaste gången vi vandrade med dem i Alperna var juli 1993, alltså för 25 år sedan. Då var våra barn 7 respektive 10 år. Det blev att jag reflekterade över hur det var då, hur fort livet går och hur livet var just då, för 25 år sedan.

Per-Johan och Ulrica flyttade till Västerås det året (1993) och det var också Per-Johan som döpte vår dotter Mathilda året efter, i januari 1994. Det har ju hänt så jätte mycket under de 25 sista åren. Jag är så tacksam för vad familjen Stenstrand har betytt för oss som familj och också för den här staden Västerås. Vi är så tacksamma att vi tog steget år 2000 och var med i starten av Lifecenter. Det har vi aldrig ångrat och jag är extra tacksam att vi är kvar efter 18 år och att vi får vara med och se allt underbart som Gud gör nu i Västerås och ser verkligen fram emot en stor väckelse som ska skaka staden Västerås.

Jag och Sven är så tacksamma för våra två barn och deras respektive och våra fyra fantastiska barnbarn. Det är ett mirakel att de finns. Länge såg det såg inte ut som Sven och jag skulle få några barn alls…

Vi var gifta i fem år innan Martin föddes 1983 och efter det föddes Mathilda 1986. Det var mycket sorg och många tårar under tiden innan våra barn kom till oss.

Vår längtan efter barn gjorde att vi ställde oss också i adoptionskö. I maj 1982 var det en ungdomskonferens i Göteborg, Sven och jag reste dit. En pastor som heter Stanley Sjöberg predikade om TRO. Efter första Gudstjänsten gick vi fram för förbön, gråtande berättade jag om vår längtan efter barn. Vi fick förbön av en annan Pastor, Sven Ahdrian, och efter förbönen sa han: ”Har Gud lagt ner en sån stor längtan efter barn så ska han också ge bönesvar”. Han berättade också om ett ungt par som han bett för som fick barn precis ett år efter de fått förbön, det kändes som en uppmuntran för Sven och mig.

Vi reste hem från konferensen fyllda av glädje och tro. Vi ringde adoptionsbyrån och gick ur kön, i tro. Och undret skedde! Ganska exakt ett år efter, den 25 april 1983 föddes vår son Martin (han var beräknad till första maj..). Den 22 juni 1986 föddes vår dotter Mathilda. Vi har alltid varit så tacksamma för våra barn och deras familjer och det bästa är att de också följer Jesus och tjänar honom. Det är så underbart att veta att Jesus alltid är med i livets alla situationer.

Jag är så tacksam att jag har fått tro på Jesus sen jag var en liten flicka och att jag fick växa upp i ett kristet hem. Allt har inte varit lätt men jag har fått uppleva så många gånger att Gud svarar på bön och att Han inte kommer försent.

Hälsningar från

Inga Wikström

Ulrica Stenstrand
Födelsedagsvecka.

Sommaren 1980 flyttade den lätt (bauta)stora Pastorsfamiljen Berit och BoAs Stenstrand till min gamla hemstad Karlskrona. Nästan på en gång upptäckte den äldste sonen, Per-Johan, och jag att vi hade nästan samma födelsedag, dessutom födda samma år. Den 27 september 1965 föddes Per-Johan Anders Edward Stenstrand i Linköping, två dagar senare föddes jag i Blekinges trädgård Karlskrona, Ingrid Ulrica Redéen (på den tiden hade jag ett annat efternamn…).

Per-Johan blev senare äldst av sju syskon, fem bröder och två systrar. Jag är ”the baby sister” med två äldre bröder. Det är rikedom med stor släkt!

Tillbaka till år 1980 då Stenstrands kom till ”Staun”. Vi fyllde år i september redan på den tiden (!) så vi slog ihop våra födelsedagspartyn, det året fyllde vi 15 år. Hallegosingen då.

I början av 1981 blev vi ett par och på den vägen är det och resten blev historia. Gud vet vad vi behöver, jag behövde en man i mitt liv som inte kunde stava till ordet ”blyg”. På den tiden fanns inte ”google” (!) men om man slog upp ordet ”blyg” i en ordlista så stod mitt namn där :) Vi präglar varandra, det har även PJ och jag gjort. Ingen av oss är naturligtvis samma person som vi var då. Livet är en resa och än är det inte slut.

Jag gillar att fira allt som går att fira. För några år sedan var jag på ett besök i en av våra connectgrupper. Utanför hemmet var det ballonger, det bjöds på tårta och stämningen var på topp. ”Vem fyller år?” undrade jag. ”Ingen” blev svaret. ”Vi firar Anna som idag varit rökfri i en månad”. ”Hipp Hipp HURRA för Anna!!!” svarade jag och tog mig en stor tårtbit!

Födelsedagar i all ära, men det finns mycket att fira konstant. Alltid finns det väl något som är värt en tårtbit eller tre? Och så lite skönsång men framför allt uppmuntran till någon i vår närhet som behöver just det, ja, det kan aldrig skada.

Varje söndag FIRAR vi Gudstjänst, vi gör vad vi kan för att hälsa och se de besökare som kommer till oss och det bästa vi vet är när en människa tar emot Jesus i sitt hjärta. Då min vän, då blir det FEST de luxe och party i himlen vill jag lova!

Om ingen annan firar just dig så vill vi göra det, för Gud firade den dagen du formades i din mammas mage och Han jublade den dagen du såg dagens ljus. Livet är långt ifrån alltid en fest, jag är fullt medveten om det. Men vi har en Gud som är med i Livets alla dagar, från festdagarna till de riktigt tunga när Livet känns som ett kompakt mörker… så just därför ska vi försöka fira allt, stort som smått, som går att fira där vi går Livsresan fram. Gör vad du kan för att lysa upp ett rum med din närvaro, så det inte blir tvärtom - ljus och trevligt när du går därifrån.

Nu mina vänner ska jag väl baka en tårta… imorgon fyller jag 53 år och det har jag aldrig varit förut. Happy Birthday to me! Kom gärna och FIRA med oss på söndag, det skulle vara en FEST att få träffa just dig.

Jeremia 29:5

”Innan jag formade dig i morderlivet utvalde jag dig…”

Hälsningar från

Ulrica - fortfarande 52 år (!)

Ulrica Stenstrand
Var inte orolig.

”Pappa, nu är du orolig” sa vår dotter Victoria när hon var liten till Pappa PJ och med de orden menade hon inte orolig i ordets rätta bemärkelse, hon menade att han inte var rolig :) Vi skrattade gott åt hennes ordval lika mycket skrattade vi när hon trodde att Expressen gav ”flugor” istället för ”getingar”. Barn alltså. De är en Gudagåva och balsam för själen.

Jag är så tacksam att jag njutit av varje säsong våra älskade barn har varit och fortfarande är i. För att inte tala om de små barnbarnen. Gode min värld. Jag njuter av varenda sekund jag får förmånen att vara med dem!

Kanske har jag fel, men eftersom vi sitter mycket i samtal maken och jag märker jag en ökning när det gäller orolighet, på djupet, hos många människor. Förr tycktes människor ta ”dagen mer som den kommer” men idag finns en oro inför framtiden, barnen, miljön, politiken (!), mitt eget liv och mycket mycket mer. Det kan bli som en lavin, oron bara ökar i sin framfart och förstör mitt eget och många människors liv runt mig. Tokigt. Synd.

Nästa vecka fyller jag 53 år och jag kan verkligen säga att tryggheten ökar och oroligheten minskar med åren, i alla fall i mitt fall :) Vi vet egentligen ingenting om morgondagen, vad som helst verkar kunna hända. Så - vad hänger du upp ditt liv på? Din familj? Dig själv? Din man? Ditt jobb? Din stackars pastor? Poff - allt vad det gäller trygghet på jorden kan försvinna på nolltid. Självklart kan det göra oss oroliga om vi ”trycker på den knappen”, men varför göra det?

Livet är på riktigt och sanningen är att vad som helst kan hända, därför är det en enorm trygghet att lägga gårdagen, idag men framför allt morgondagen i Guds händer, Han som redan är i din morgondag, han finns redan i nästa vecka, nästa år, till och med i nästa årtioende. Om nu Herren dröjer och vi får leva (som min kära morfar alltid sa med mungiporna lite lätt nedåthängande).

Visserligen var kanske människorna mindre oroliga förr, men inte var det roligare eller bättre förr!? Nej, jag har varit med ett tag nu och allt blir vad vi gör det till. Inklusive nuet. Det bästa ligger alltid framför.

Du ska känna dig trygg och inte vara orolig, utan ha roligt. ”Njut av Livet där du är medan du är på väg dit du ska”.

1 Petrusbrevet 5:7

”Och kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er”.

Vilken trygghet när Gud själv lyfter mig upp i sin trygga famn, viskar milt och mjukt i mitt öra ”Var inte orolig, I got you!”

Imorgon (lörd 22 september) har vi en heldags konferens för kvinnor i alla åldrar, nationaliteter och storlekar - det är dags för Celebrate Her 2018. Vi kommer be för och med dig, äta och fika ihop med dig, skratta och kanske fälla en tår eller tre tillsammans.

Det finns nog mycket, stort och smått som jag skulle kunna vara orolig för när det gäller morgondagen, men det är jag inte. Tvärtom. Gud är redan i min morgondag och lägger allt till rätta på bästa sätt.

Jag ser fram emot lördagen och få förmånen och glädjen att välkomna alla härliga ladies! Ses imorgon - We Celebrate You! Temat i år är VÄLKOMMEN HEM och vi ska försöka göra allt för att välkomna hem just DIG! Vi ses.

Hälsningar från

Ulrica - trygg

Ulrica Stenstrand
Maktens korridorer

Tänk vad mycket som kan hända på en vecka.

Kvällstrött som jag alltid varit gick jag och la mig i söndags kväll innan vi visste valresultatet… som vi väl alla trodde skulle komma under kvällen. Men icke! I skrivande stund vet vi fortfarande inte hur framtiden kommer formas politiskt i vårt vackra avlånga land.

Naturligtvis pågår enormt mycket bakom kulisserna och i ”maktens korridorer” försöker säkerligen våra politiker hitta en bra och förhoppningsvis sund lösning. Men det kan inte vara lätt. Gode tid, historiska dagar vi lever i. Valet 2018 gick rakt in i historieböckerna tror jag minsann.

Det var ett viktigt val i söndags, väldigt viktigt. Men faktum är att vi väljer mycket, stort och smått, varje dag. Det är till och med ett val att gå upp ur sängen varje morgon, att möta våra medpassagerare med ett leende och försöka göra våra dagar till just vad de är - en gåva.

Under veckan som gått har vi också varit på begravning, en släkting till min PJ dog i cancer, 48 år gammal. Hans val hade definitivt varit att kunna leva vidare, han var gift och hade sex barn, den yngste bara sju år gammal. Hela hans stora familj, om de kunnat välja, hade naturligtvis valt att ha sin make och pappa kvar i livet.

Ibland är det som att Livet väljer fel val åt oss. Varför blir det så? Var finns Gud i de riktigt svåra och tunga dagarna?

Under begravningen i veckan var det som att tiden stod still en stund, samma känsla som de två gånger vi fått barn. Men tiden står aldrig stilla, Livet går alltid vidare trots tunga dagar och ögonblick som vi gärna velat vara utan. Ibland får vi inte välja, Livet knackar inte på och frågar om vi ”vill ha en jobbig dag?”. Ibland ger oss Livet otroligt tuffa utmaningar.

Sanningen är att Gud finns alltid där, även om det inte känns så. Men våra känslor är inte fakta, vi kan inte bygga våra liv på våra känslor, då kommer vi inte vidare.

Ibland har jag inga svar när människor går igenom svåra saker i Livet. Jag försöker inte ens svara, ord känns futtiga och små, då väljer jag att lyssna, se människor i ögonen, visa kärlek, ösa uppmuntran och ”bara vara”. Ibland kan vi inte göra mer. Men Gud kan.

Psalm 23: 4

”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal

fruktar jag inget ont,

för du är med mig.

Din käpp och stav de tröstar mig.”

Faktum är att Gud är med genom Livets alla dagar. Det valet gjorde jag som liten flicka och det står jag på Livet igenom. När Livet går sönder och brister, då bär Gud oss igenom den mörkaste av dalar. Vilken trygghet!

”We know not what the future holds, but we know who holds the future”.

All uppmuntran till dig idag!

Hälsningar från

Ulrica - ständig väljare

Ulrica Stenstrand