Med fötterna i myllan.

Det är den 1 juni när jag publicerar den här bloggposten. Maj månad som nyss passerat har nog varit den varmaste under min livstid och lite till  Vilken underbar sommar som anlänt! Helt otroligt vilken härlig värme.

Häromnatten var jag Lofsdalen och fjällvandrade. Mitt i natten befann jag mig på ett fjäll tillsammans med vårt barnbarn Ingrid. När jag stod med fötterna i en blåbärsbuske mötte jag en kvinna som var från Frankrike som också var där med ett barn, ett stort barn i cirka 10-årsåldern.

Jag brukar inte fjällvandra så mycket direkt (det har hänt en gång!), ovanstående beskrivning har bara hänt i en dröm jag drömde för någon vecka sedan. Varför Ingrid var med mig och varför jag mötte en kvinna från Frankrike har jag ingen aning om, men jag vaknade med ett ryck och kom ihåg alla dessa charmiga detaljer som att jag hade fötterna i en blåbärsbuske 

PJ och jag har lyssnat på människors drömmar genom åren, det är en hel del som vill förverkliga sina drömmar och det är ju inget fel med det. Tvärtom. Har du inte gått efter din dröm när du är i min ålder (29+) så är det lätt hänt att du hamnar i en medelålderskris och sådana krisande människor har vi också lyssnat på en del genom åren.

Gå efter din dröm så tidigt som möjligt här i livet och glöm för allsin dar inte att vända dig om när du klättrar efter just din dröm och tacka människor som hjälper dig att nå toppen, annars känns det osmakligt. Om tacksamma människor tycker jag inte, men de finns de också.

Men det här med drömmar är intressant. Just nu är jag inne i en period då jag drömmer om allt möjligt, det är inte alltid jag kommer ihåg mina drömmar men min ”fjällvandring i Lofsdalen” minns jag av någon konstig anledning 

Gud har mer än en luddig och knepig dröm för dig, han har en plan för ditt liv. En Gudagåvan, designad plan som ligger och väntar på dig. Behåll huvudet i himlen, lyssna in Guds röst för vad ditt nästa steg är, men glöm inte att ha fötterna i myllan, i en bra jordmån som gör att du växer medan du är på väg dit du ska.

Jag är tacksam för mina rötter i min familj, i min släkt, i Pingströrelsen och för mina 18 år tillsammans med Lifecenter. I år har vi bott hela 25 år i Västerås som idag är Bästerås för mig. Det tog lite tid att rota sig här eftersom det stormade friskt i mitt hjärta de första 10 åren, men nu är rötterna djupa och långa i Gurkornas stad. Med åren behöver vi vara rotade någonstans, annars blir vi rotlösa och det är precis lika ostabilt som det låter, minsta vindpust och du blåser iväg någon annanstans.

25 år i Västerås, 18 år med Lifecenter, 32 år med min älskade PelleJohansson, jag har varit frälst i 42 år… jo, rötterna är djupa och det är jag stolt över. Det finns alltid mycket att jobba på, alltid kan jag förbättra samtliga områden i mitt liv, det är jag medveten om.

Att gå med Gud är spännande, utvecklande och det gör att jag blomstrar på rätt sätt eftersom jag är planterad. I god jord. Med djupa rötter.

Psalm 37: 23

”Med Herren blir en mans steg fasta och han gläds över hans väg”.

Nu önskar jag dig en fantastisk sommarfredag!

Njut av sommaren – nu är den här.

Hälsningar från

Ulrica – rotad

Ulrica Stenstrand
Gästblogg av Emelie Frankner.

Hej!

Jag heter Emelie Frankner, och för er som inte känner mig så är jag 19 år, nummer två av fyra syskon, och kommer från Malmö. Det känns konstigt att säga att jag kommer från Malmö, för det är nästan exakt åtta år sen jag bodde där. De första elva åren av mitt liv bodde jag i Malmö, därefter sju år i Sankt Petersburg, Ryssland, och de senaste åtta månaderna har jag bott i Västerås.

Jag växte upp i Malmö och hade ett ganska vanligt liv som bestod av skola, kyrka, familj och vänner. Mina föräldrar, Andreas och Anneli, var pastorer i United.

2007 var första gången som mina föräldrar berättade att vi skulle flytta till Ryssland för att starta en kyrka. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag tyckte om det, men jag kommer ihåg att det lät spännande. Hela mitt liv har jag hört om tiden mina föräldrar spenderade i Ryssland på 90-talet och ryssar har besökt och bott hos oss, så att vi skulle flytta till Ryssland var inte en omöjlig tanke.

På tre år så hinner man både tänka på vad det betydde att flytta, och samtidigt tänka att det inte kommer hända. Sommaren 2010 hände det, vi flyttade till Ryssland! Vi packade vår Chevrolet full och tog färjan över till Helsingfors. Jag kommer aldrig glömma känslan av att vakna utanför vår nya lägenhet. En helt tom lägenhet var verkligen den bästa bilden av mitt nya liv, en helt ny start. Den första veckan spenderade vi på IKEA. Det var som att vara hemma igen, förutom när vi åt köttbullarna och började gråta för att de inte smakade som svenska köttbullar 

Efter några veckor spenderade på IKEA och som turister så vad det tid för skolan att börja. Jag började en internationell amerikansk skola. Jag kan säga att när jag började sexan, efter att ha skippat femman, så märkte jag hur efter det svenska skolsystemet var. Jag trodde jag kunde nog mycket engelska, men när man ska sitta från klockan åtta till tre, då kändes det som om jag inte kunde något alls. Min dag bestod av skolan, läxor, middag, läxor, sova. Det var en svår säsong i mitt liv, men som det är med säsonger så tar de slut, och en ny börjar.

Jag lärde mig engelska på tre månader och jag började tycka om att gå till skolan. Det bästa med skolan var att den var kristen. Jag hade bibellektioner tre gånger i veckan, plus gudstjänst på onsdagar. Det var en liten skola, jag hade aldrig mer än tio elever i min klass. Det var det bästa med skolan, vi var en internationell familj. Jag fick vänner från Syd Korea, Japan, Amerika, Ryssland, Afrika, Tyskland och så många andra länder.

Skolans motto var Kolosserbrevet 3:23 (Vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor) som också blev mitt motto. Sju år ägnade jag åt min utbildning i den amerikanska skolan, men samtidigt så har jag många minnen för livet från skolan. Jag skulle inte ändra på någonting av vad som hände, jag är så tacksam för allt. Jag fick lära mig värdet i en utbildning, att man arbetar för det man vill ha, och fick kärlek för den internationella världen. Det är genom de svåra tiderna jag har vuxit som person mest.

Skolan var en del av mitt liv men en annan stor del av mitt liv var kyrkan. Hela mitt liv har kyrkan varit mitt andra hem. Min familj flyttade till Ryssland för att starta en kyrka, och för mig så var det inte bara mina föräldrars vision, men min också. Jag var med varje lördag och ställde fram stolar, fixade kids-lokalen, och tog bort allt efter mötet. Det var ingen som tvingade mig att göra det, jag ville, för det var min kyrka. Min kyrka i Ryssland har blivit min familj.

Att starta en kyrka i Ryssland är en utmaning men det har bara gjort att vi blev starkare och mer som en familj. Att vara ett pastorsbarn har inte alltid varit lätt. Det finns en press, som jag tror jag satt på mig själv mer än andra gjort, att vara perfekt. Jag är så tacksam att pressen aldrig kom från mina föräldrar, och de försökte alltid att göra det bästa för mig. Jag skulle aldrig önska att inte vara ett pastorsbarn, för jag älskar att se verkligheten av hur det är att vara en pastor och bygga en församling.

Efter sju år i Ryssland så var det tid att flytta tillbaka till Sverige. Jag hade gjort en plan för några år sen, att jag skulle ta studenten i Ryssland, flytta tillbaka till Sverige, och gå bibelskola. Men det hade gått sju år och Sverige var inte mitt hem längre. Jag längtade inte efter att flytta, men jag såg fram emot en ny säsong i mitt liv.

Jag läste om alla bibelskolor i Sverige och den som jag fastnade för var Teamträningsskolan. Jag ville växa i min tro och samtidigt hjälpa till i en kyrka. Jag valde att flytta till Västerås för att jag hade släkt där, och för att jag ville teama i Lifecenter. När jag ser tillbaka på året så är jag så tacksam för mitt val. Jag hade planerat det här året, men som vi vet så händer allt möjligt som vi inte kan planera. Samtidigt så kan jag se att Gud var med mig i alla mina beslut. Lifecenter har blivit mitt hem i Sverige. Jag har varit i många kyrkor och jag kan säga att Lifecenter och deras pastorer är fantastiska.

Nu så är det bara tre veckor kvar av min bibelskola. Min plan är att stanna kvar i Västerås och Lifecenter. Jag hoppas kunna studera i Västerås och fortsätta hjälpa till i Lifecenter. Längre än så har jag inte planerat, men som mitt liv har sett ut så vet man aldrig vad som kan hända.

Hälsningar från

Emelie

Ulrica Stenstrand
En bra magkänsla.

Förra veckan fick jag och en av mina goda vänner, Inga, hälsa på en av våra hjältar i Lifecenter som heter Leif. Utåt sett kan det tyckas som att Leif har förlorat mycket just nu. Han är nästan blind, han fick en stroke för ett tag sedan, sitter i rullstol och i skrivande stund kan Leif tyvärr inte bo hemma för hälsan vacklar så pass att han behöver tillsyn 24 timmar om dygnet.

Inga och jag gick till Leif med ”inställningen” att vi skulle uppmuntra honom, och visst, det gjorde vi nog också.

Vi kom mitt i frukosten. Inne i matsalen där Leif nu bor satt andra patienter och när vi berättade att vi kom för att besöka Leif sken samtliga upp, både patienter och personal. ”Ska ni besöka Leif?” sa de glatt. ”Leif han är vår solstråle, han sjunger och spelar för oss alla och berättar med ett härligt leende om sin tro på Gud. Trots sina omständigheter lyser han upp tillvaron där han går fram, vilken personlighet Leif har! Har han alltid varit sådan?”.

Ja, jag har känt Leif i många år och han ”har alltid varit sådan”  I ur och skur, i moll och i dur väljer Leif att peka på det positiva, han väljer att tro på att Gud leder genom allt. Och det är sant! Vad väljer du och jag att tro genom våra ”omständigheter”?

Helgen som kommer nu är Pingsthelgen, tänk att vi inom Pingstkyrkornas värld har en egen helg  Vi talade med Leif om Den Helige Ande, som en hjälpare som ger kraft och vishet. Leif kände inom sig att han fick just hjälp av Gud att klara av varenda dag, därav denna Gudagivna inställning som han inte bara har, utan bestämmer sig för att ha.

”Den Helige Ande ger oss en sund inställning till Livet” sa Leif. ”Han berättar för mig hur jag ska hantera olika Livssituationer, det har han gjort Livet igenom. ”Den Helige Ande ger mig sunt förnuft, en bra magkänsla hur jag ska agera och tänka helt enkelt”. Vilken underbar inställning och vilken bra förklaring av Den Helige Ande. ”En bra magkänsla…”.

Personligen är jag född och uppvuxen i en varmt kristen familj, vi gick till Pingstkyrkan i Karlskrona varje söndag. Jag blev döpt i vatten när jag var 10 år och när jag var 11 år blev jag andedöpt i Rödeby strax utanför Karlskrona, på ett ”tältmöte” som var vanligt på den tiden.

Jag satt på en hård träbänk och hörde hur det ösregnade utanför. Min morfar var där och han skulle ”putta undan” en vattensamling i tältduken ovanför mig och mina kompisar med ett paraply. Tältet brast och det forsade in vatten på mig och resten av gänget… som vi skrattade!

Den kvällen blev jag andedöpt ”ordentligt” sa min morfar Adolf. ”Kanske är det så”, sa morfar, ”att just du behövde en extra dos inför framtiden min lilla dotterdotter”, sa morfar. ”Du, den blygaste av alla mina barnbarn. Jag undrar just vad Gud har i beredskap för dig”.

Jo, nog behövde jag den där ”extra dosen” som jag ”fick” där en söndagkväll på ett tältmöte i Rödeby för många många år sedan.

Den Helige Ande ger mig, Leif och alla som vill kraft för dagen, styrka för framtiden och ett sunt förnuft att ta de bästa besluten för det Liv som Gud specialdesignat för just dig och mig.

”Du har skapat mina njurar, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var inte osynliga för dig när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.”

Psaltaren 139:13-16

Nu önskar jag dig en fantastisk Pingsthelg!

Använd ditt sunda förnuft och besök en kyrka i helgen, det skulle vara en förmån att få se dig i Lifecenter, vi har Gudstjänst kl 11 och kl 18. Alltid varmt och innerligt välkommen!

Hälsningar från

Ulrica – vän av Pingsten

Ulrica Stenstrand
En högre väg.

Fira allt som går att fira! Under veckan som gått har vi i Lifecenter fyllt hela 18 år som kyrka! Hurra! Nu är vi myndiga och dessutom får vi ta körkort och kan köra själva  Vilken resa det har varit och fortfarande är, att bygga kyrka är spännande och är du i startgroparna att starta upp en ny kyrka vill vi skicka med dig all Guds Rika Välsignelse samt tre små men mycket viktiga ord – Ge Inte Upp. Ett av min Per-Johans favoritbibibelord är Hebr 10: 36 ”Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat…” och just ordet uthållighet är en otrolig viktig pusselbit församlingsbygget.

Men nog om det. Någon gång kanske jag ska skriva en bok om församlingsplantering, men inte idag 

Under veckan som gick fick vårt lilla barnbarn Ingrid tag i blåa kritor och ”bakom ryggen” på mig, snabb som en liten vessla, målade hon glatt på vår vita trapp, inomhus. När han var ”klar” hämtade hon ”Mamo” (farmor = mig), log med hela ansiktet och visade upp sitt ”konstverk” för sin farmor. Hon var så oerhört lycklig och glad så jag hade inte hjärta där och då att berätta att ”man inte ska rita på just trappan”. Älskade lilla busunge!

Den här lilla storyn fick mig att minnas en annan historia. För länge sedan hade min kära mor en bekant som ”på lite äldre dagar” blev mamma till en liten pojke. Hemmet, som brukade vara i ordning konstant utan barn, blev helt ”plötsligt” upp och nervänt titt som tätt. Den lille sonen målade en vacker dag på den fina, nya, dyra vita tapeten och tyvärr blev mamma alldeles ifrån sig och skällde ut den lilla 2-åringen.

Efter bara några dagar blev den lille pojken svårt sjuk och dog hastigt och nu kan du också känna inom dig hur mamman kände sig. ”Hur kunde jag låta en sådan liten bagatell styra? Hur kunde jag skälla ut min älskade son för att han målade på väggen?” Det dåliga samvetet höll på att äta upp henne. Mamman ringde till min mamma som gav henne rådet att ta bort den bit av tapeten där pojken målat och rama in konstverket som ett fint minne istället för något som ständigt gav henne dåligt samvete. ”Tänk” sa mamma, ”att ni i stället fick det minnet tillsammans. Alla föräldrar får ett större eller mindre sammanbrott på sina barn någon gång längs med Livsresan, gå inte och gräm dig över det”.

Sagt och gjort. Mamman till den lilla pojken ramade in detta fina konstverk och hängde det på en hedersplats i hemmet och där hänger det än idag, över 40 år sedan efter det att pojken dött.

Den här ”lilla” storyn är en hel predikan rakt in i så många situationer. Ofta är vi med om stora och små saker som får oss att tappa fotfästet, blir besvikna över livet och våra medpassagerare. Det är så oerhört lätt att bli bitter, men stanna inte där. Ingen av oss lever för evigt och det är så trist om vi ska lämna med ouppklarade situationer bakom oss som vi inte kan göra något åt rent mänskligt. Livet är tufft nog ändå.

”Rama in” händelser i ditt liv och ditt hjärta, även om de är svåra. Dela med dig av glädje och sorg och hjälp andra komma vidare. Det är inte lätt, men det är rätt.

Ofta berättar jag att jag är inte perfekt, är du det? Lifecenter är inte heller en perfekt kyrka, är din kyrka det? Men istället för att se och jämt påpeka varandras brister, kan vi inte uppmuntra, tala gott och välsigna varandra istället? Livet blir så mycket roligare då. Och om du går vidare, glöm inte tacka för tiden som varit. Gå inte ut bakdörren. Gör vad DU kan för att ta en högre väg i de svåra situationer som du går igenom, tänk vilket arv du ger vidare till nästa generation! Du gör som du vill, det är bara ett tips från coachen 

I skrivande stund sitter jag i mitt gamla föräldrahem i Karlskrona och skriver dessa rader till just dig. Jag är så tacksam att jag aldrig stängt dörren till denna vackra stad som jag lämnade för över 30 år sedan, jag behöver en liten dos då och då av denna mysiga stad för att ”tanka in” i mitt innersta. Stäng aldrig dörren till något eller någon, gör vad du kan för att ha goda relationer där du går fram.

Ords 17: 17

”En väns kärlen består alltid, en broder föds för att hjälpa i nöd”.

All uppmuntran till just dig!

Hälsningar från

Ulrica – tillfällig Karlskronabo igen

Ulrica Stenstrand
Gästblogg av Karolina Redéen.

Hej!

Det här är Karolina Redéen som skriver. För er som inte känner mig är jag snart 33 år, gift med min fantastiska Filip och tillsammans har vi 2 underbara döttrar, Wilma och Lowa som är 4 respektive 2 år. Vi bor vanligtvis i Västerås men just nu är vi ute på vårt livs äventyr som jag snart ska berätta mer om.

Jag flyttade till Västerås 2010 för att börja läsa till Folkhälsovetare på Mälardalens Högskola. Jag kom själv, kände ingen men kände mig trygg och förväntansfull. Jag visste i mitt hjärta att Gud hade ett stort syfte med att han satte mig just i Västerås. Jag bodde inneboende hos en fantastisk familj som jag fortfarande har kontakt med än idag.

Under min första söndag i Västerås besökte jag Lifecenter. Som nyinflyttad kändes det viktigt för mig att hitta en kyrka och ett bra sammanhang så snart som möjligt. Jag möttes av en fantastisk atmosfär, och människor med generösa och vänliga hjärtan. Efter gudstjänsten satt jag och fikade med en av församlingsmedlemmarna som än idag är en nära vän till mig. Veckan efter gick jag med i caféteamet och kom på det sättet väldigt snabbt in i gemenskapen och fann många nya vänner. En av de vännerna visade sig efter 1,5 år bli min pojkvän och efter ytterligare 1,5 år även min man☺.

Vi älskar vårt liv i Västerås och älskar att kalla Västerås och Lifecenter vårt hem. Ulrica och Per-Johan är helt fantastiska och vi uppskattar allt ni gör för oss och för församlingen. Lifecenter satsar otroligt mycket på nästa generation och jag älskar att våra barn får växa upp I Lifecenter där de blir sedda och älskade.

För 2 år sedan började en längtan växa inom mig att göra en resa som jag innerst inne inte riktigt vågade. Jag är en person som är hemmakär, gillar rutiner, trygghet och är inte så mycket för stora förändringar. Men när Gud planerar någonting för dig och mig planerar han utanför boxen och rättar sig inte alltid efter din ”comfort zone”. Sedan jag var liten har jag brottats mycket med mitt självförtroende på olika sätt och det ska jag inte gå in på nu, men en sak som har varit svår och jobbig för mig är att förstå, prata och läsa engelska.

Min man Filip arbetar som ekonom på ett industriföretag i Eskilstuna. Företaget har även ett dotterbolag i McHenry som ligger strax utanför Chicago, Illinois. För lite mer än ett år sedan öppnades det en dörr att Filip skulle kunna jobba där under en period, närmare bestämt 6 månader. Nu började vi spåna, kika på möjligheter för mig att läsa engelska, leta efter boende, ansöka om visum, hyra ut vårt hus i Västerås och mycket mer. I perioder kändes allt omöjligt. Det har varit mycket förberedelser, tvivel, hopp, flyt och motstånd. Känslan att jag aldrig skulle klara det kom också många gånger. Men i allt detta hade vi 100% frid över att ge oss iväg.

Nu är vi här sedan den 14 februari och vi trivs otroligt bra. Bättre än jag någonsin kunde drömma om. Vi har mycket tid med varandra som familj och vi njuter av att kunna gör den här resan tillsammans. Vi hyr ett hus i en liten och lugn stadsdel som heter Barrington, ungefär 1 timme nordväst om downtown Chicago. Våra dagar är innehållsrika med diverse aktiviteter. Filip jobbar heltid. Jag läser engelska 3 förmiddagar i veckan, går på bibelstudier, träffar andra mammor med barn i olika sammanhang och har även testat på att jobba lite volontärt i kyrkan. Under dessa samlingar har jag möjlighet att ha barnpassning. Resten av tiden är jag tillsammans med Wilma och Lowa. Vi går till olika lekparker, går till biblioteket, går på gymnastikklass, träffar kompisar och mycket mer.

Under tiden här är vi kopplade till en enormt stor kyrka – Willow Creek. Kyrkan har 25 000 besökare varje vecka fördelat på 8 campus, varav vi går till huvudcampuset. De driver också ett stort Care Center där jag också läser mina engelskakurser. Deras hjärta för att hjälpa människor får ens eget hjärta att gråta. Care Center drivs i princip helt volontärt. De betjänar ca 17 000 familjer varje år med hjälp av ca 2 500 volontärer. Ett enormt arbete! De erbjuder gratis kläder och mat till de som inte har råd, tandläkarbesök, sjukvård, bilreparationer, engelskakurser, hjälper folk att söka jobb, hjälper till med juridiska ärenden och mycket mer.

Att vara iväg på den här resan är en fantastisk upplevelse, erfarenhet och utvecklande på många sätt. Mina engelskakunskaper var på en låg nivå när vi kom hit och det har varit en kamp för mig många gånger att göra mig förstådd, känna mig tillräcklig och anpassa sig till en helt ny miljö, dessutom med två små barn. Jag har fått sänka mina krav och landat i att den här resan får vara och bli så mycket mer än att jag ”bara” ska lära mig engelska.

Jag kommer vara klart mycket bättre på engelska när vi kommer hem, men den kommer vara långt ifrån perfekt, men det var inte heller mitt syfte. Många tårar har runnit från mina kinder sen vi kom hit men varje liten tår har nästa dag gett mig så otroligt mycket styrka. ”När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser. De går från kraft till kraft, de träder fram inför Gud på Sion”. Ps 84:7-8. Jag kan berätta om flera tillfällen när jag har känt mig så ledsen, ensam och otillräcklig. Det har inte tagit mer än en dag förrän Gud har svarat på min frustration. TACK Jesus!

Jag har landat så mycket mer i mig själv sen vi kom hit och är stolt över mig själv som vågade ta mig hit. Jag har insett att för att jag ska kunna njuta av mitt lopp i livet måste jag vara trygg som den person Gud har skapat mig till och han helar mig hela tiden en bit i taget. Det sägs att vissa människor tillbringar tre fjärdedelar av sin tid med att försöka vara någon annan. Så dumt! Vår syn på oss själva är avgörande för om vi ska lyckas eller misslyckas i livet och den här resan har fått mig att tänka annorlunda. Jag klarar mycket mer än jag tror själv och kommer att ha lättare i framtiden att tro på mig själv och göra saker som jag inte tror att jag klarar. Det kräver dock att jag hela tiden lyfter blicken och litar på Jesus som är min styrka, min vägledare och mitt allt!

Min vän, våga lita på Gud även i de situationer du själv anser är omöjliga. Jos 1:9 säger: ”Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty Herren, din Gud, är med dig vart du än går.”

Vi kommer tillbaka till Västerås i slutet på augusti med nya erfarenheter, ny inspiration och glädje. Vi älskar Sverige och vi älskar Lifecenter och vi ser fram emot att sedan fortsätta våra liv där och växa i vår tro, gemenskap och i vår vardag.

Ha det så bra så ses vi i augusti!

Kram från mig och min familj!

// Karolina

Ulrica Stenstrand
Guest blog from Amanda Mayhue.

Howdy there y’all!

My name is Amanda Mayhue. I am pleased to meet you and honored to have the opportunity to introduce myself to you. If you didn’t realize it from the “howdy” and the “y’all” in my greeting, I am a 32 year old gal from the American South, Northwest Arkansas to be specific. I am momma to Magnus Jack (8) and Atticus David (6). I have been married to my handsome husband Jon for 13 years.

Now, I am going to try to make a very long story short. Jon and I got married when we were just 19 years young. We were high school sweethearts who just could not wait one more minute to get hitched and start a life together. We got engaged the night before I graduated from high school and were married by Spring Break of my first semester at the University of Arkansas. That was back in 2005. As newlyweds, Jon and I lived in Fayetteville, Arkansas for just a short while. We moved to the heart of downtown Chicago, Illinois in 2007 and loved every minute of living in that beautiful, bustling, big city. As much as we loved the glamour of the windy city, we moved back to Arkansas just one year later to finish our degrees at the university.

Upon graduating, we packed up our things again and headed for Tampa, Florida. Magnus Jack arrived in February of 2010 and when he was just one year old, you guessed it, we were packing up and headed back to Springdale, Arkansas. We wanted all the comforts and familiarity of “small town living” to grow our little family. In November 2011, Atticus made us a family of four and we bought our very first home in a picturesque, suburban, American neighborhood.

We had finally done it y’all! After all that moving around, Jon and I had found our place to settle down. We had found the place we would call home and begin to put down some roots. We now had a beautiful home to raise our boys in. Jon was finally a part of a company where he could build a career. We found a church home and a church family who encouraged and challenged us to grow every day in our faith. Can I get an amen? I mean, I often gazed out upon our reality and declared, “it is well with my soul.”

After so many years of wandering from place to place, The Mayhue family was living the American Dream. We had finally entered our Promise Land… or so we thought.

I do not want y’all to miss the we thought at the end of that last sentence. We thought we had reached the pinnacle of what life could offer. We thought that we had the best and were doing our best. We thought that we had it all figured out. BUT the Heavenly Father Who is Creator and Possessor of heaven and earth knows what is the pinnacle of achievement, He knows what is the best for us, He has our path perfectly and wonderfully planned. Jon and I were about to begin to understand this particular truth on a much deeper level.

“My thoughts are nothing like your thoughts,” says the Lord. “And my ways are far beyond anything you could imagine. For just as the heavens are higher than the earth, so my ways are higher than your ways and my thoughts higher than your thoughts.”
Isaiah 55:8-9 NLT

In 2014, our hearts began to stir and that unsettled feeling returned. Jon and I could not figure out how we were not content with this abundantly blessed life we were building and enjoying. And in perfect timing, we began to study Jesus’ Great Commission to his disciples found at the end of the Gospel of Matthew.

Matthew 28:18-20 says, “Jesus came and told his disciples, “I have been given all authority in heaven and on earth. Therefore, go and make disciples of all the nations, baptizing them in the name of the Father and the Son and the Holy Spirit. Teach these new disciples to obey all the

commands I have given you. And be sure of this: I am with you always, even to the end of the age.””

The word go in this scripture hit Jon and I like a ton of bricks and one thing became clear in that divine instant. The Lord was calling us to go. Not just go to another city or another state. Much like when The Lord called Abram out of Ur, He was calling us to leave our home, our family, our church, our familiar places, our comfort zone, our belongings and go to a land that was not our own, to a people who were not our own, to a language that was not our own.

It was all clear and all very scary! How would we even begin such a task?

Well, I am writing about this amazing time in the life of my family from my kitchen table in our beautiful home in Västerås, Sweden, that we have lived in for the last year.

When our hearts began to stir for something more, over 3 years ago, we were just beginning to learn about seeking The Heavenly Father’s Will above our own will. We were just beginning to learn that whatever we think is the best, God has a best we can’t even imagine. So, we began to pray and seek His Will for us, for our family, for our future, for the Kingdom.

I would be lying if I did not tell you that this was a difficult process and that there were so many moments when I wanted to throw in the towel, call the whole thing off, plant my feet and stay right where I was. The moments of confusion and conflict came when we were prayerfully seeking the nation we felt called to go to, when we had to find a specific place within an entire country to land, when we were getting rid of all our earthly belongings and when we were trying to determine what very precious momentos would be saved to remind us of the life we had lived up to this point.

The moments of fear and doubt came when we were selling our first home that we loved very much, when we were saying goodbye to our beloved family and friends, when we were trying to find a place to live in a new country, and when we were trying to help our boys feel comfortable in a new place surrounded by a new culture, new people and a new language. Moments of sadness, loneliness and longing came when we had to celebrate holidays far from family and when we were not able to attend three different weddings celebrating three couples we absolutely adore. Moments of frustration came when normal activities like grocery shopping, ordering food in a restaurant and driving around town seemed arduous and unfamiliar. Moments of intense grief flooded our hearts when our best friend’s baby girl died after her short but lifelong battle with cancer and the moments of grief almost overtook us when Jon’s mom, my beautiful and vibrant mother-in-law, was tragically killed in a car accident while she was driving home from the little cabin in the woods that our family made so many cherished memories at together.

I would be lying if I told you that seeking God’s Will, seeking His best for you, for your family is always easy.

If you can believe it, I would not change one thing. I would not want to change one minute, one moment of the journey that has led me here to this moment, at my kitchen table, in my beautiful home, painted all in red and white, here in Västerås, Sweden.

On March 15, 2017, after saying our final goodbye to the USA, after a very long flight across the ocean with 8 suitcases, two tired boys, a dog and a cat, and after a seemingly endless hour drive from Arlanda to Västerås, we arrived at our new home and who was the first person through our front door? Pastor PJ Stenstrand, that’s who! And he came with coffee and pizza and toilet paper. He made sure the radiators were on and that we knew where the few lights in the house were. Y’all! I am smiling from ear to ear remembering these first few moments. It seems like yesterday and an eternity ago all at the same time. The next visitors through our

front door were the sweetest new friends who brought fika. These friends and all their kiddos then built our IKEA table and chairs so that we would have something to have fika on. Those are some fabulous friends if I have ever known them!

The joyful moments don’t stop there. I have visited London in the name of Jesus and Sisterhood. I even got a glimpse and a wave from Her Majesty Queen Elizabeth II as an extra special treat! Our family has danced like frogs during Mid-Summer, eaten a mountain of crawfish with friends in our backyard, opened a can of Surströmming, survived the smell and ate some of it too. We have picked raspberries in the forest, eaten bowls of fresh strawberries and cream, visited beautiful castles, taken our boys to LEGOLAND, and given cross country skiing our best shot. Magnus and Atticus started school in August and after only three months Magnus’ teacher no longer had to speak English to him. This momma’s heart was blessed beyond measure by that! We have been able to share our amazing life here in Sweden with family and a few friends that have crossed the ocean to visit us.

I could go on and on telling you about the adventures we have been on since we crossed the ocean one year ago and I could tell you about each one of the extraordinary people we have had the privilege to get to know, but I know that all the love we have for Sweden is rooted in the amazing church we call home, the leadership of our pastors and our Lifecenter Church family who have welcomed us, helped us feel comfortable, encouraged us, loved us through some very tough moments and call us their own.

Seeking God’s Will, seeking His best for me, for Jon, for Magnus and Atticus is about growing in strength and in wisdom when He has carried me through the fear and doubt, the confusion and the conflict, the sadness, loneliness and longing, the frustration, the grief. It is about cultivating a heart that is thankful, a heart that is present and prayerful, a heart that recognizes and relishes in joy and laughter every day.

If you’ll allow me, I would like to share one more bit of truth that helps and encourages me daily. It is ok to be a little afraid, a bit nervous when God’s Will calls us out of what is familiar, out of our comfort zone and into new surroundings, new relationships, new challenges, new adventures. I’ll say it again, it is ok to be scared because the victory begins, the testimony begins, when you take steps forward in faith, in His Might, in His Strength. I promise you that every step forward will quickly vanquish that fear with confidence, joy, strength, peace and victory. And when a moment creeps in to try and slow my steps or stop them completely, I pray the same words over myself that God spoke over Joshua as he was called to finally lead the people into The Promise Land.

“Have I not commanded you? Be strong and courageous! Do not be terrified or dismayed (intimidated), for the LORD your God is with you wherever you go.””
JOSHUA 1:9 AMP

Be strong and courageous! The best is ahead! Amanda

Ulrica Stenstrand