Ombytta roller.

Förra helgen var vi och hälsade på några gamla vänner till oss, Anneli och Andreas Frankner. Om du slår upp deras namn i en ordlista så är jag alldeles säker på att det står ”hjältar” som förklaring till vilka de är. Vi har känt familjen Frankner i 25 år, i ur och skur, i moll och i dur… hur de tacklar Livets upp- och nedgångar, bygger kyrka, bygger stor familj, jobbar stenhårt i den vackra staden St Petersburg i Ryssland.

Både Anneli och Andreas har personligheter som lyser upp ett rum när de kommer in. Rikedom att ha (lång)variga vänner som det härliga paret.

På söndag är det Första Advent, helt otroligt vad tiden springer iväg. Advent betyder ”Ankomst” och vi räknar ner veckorna till ännu en jul. Visst är det mysigt? Tänk ändå att ett enda ljus kan lysa upp och göra Livet så mycket härligare så här när ljuset ute knappt visar sig :)

Jag funderar mycket på allas våra olika personligheter. En del ser ut som att de svalt ett åskmoln och delar “glatt” med sig av sin ilska till världen runt omkring. Det är inte vackert när bitterhet fått slå rot i våra liv.

Igår var jag hos doktorn, det är bra att kolla upp hälsan lite då och då. Doktorn var en dam i 60-årsåldern, en ilsken liten sak. Varför hon var arg fick jag inte grepp om, hon kallade sig själv ”Tant Amper”, enligt henne själv säger en sådan ”Tant” rätt ut vad hon tycker och tänker utan att förstå att hon ibland sårar de människor hon möter, i hennes fall många patienter. Jag kan väl säga att det var Guds omsorg att jag har ett starkt psyke när jag mötte henne, annars hade jag känt mig golvad.

Jag hade tid tidigt på morgonen men denna doktor ”Amper” hade både dålig morgonhumör, middagshumör samt kvällshumör lät hon hälsa när jag klev in på hennes mottagning. Allt jag gjorde var fel och det lät hon mig veta också lite beskt sådär med blicken stirrandes på mig.

Men jag har några lager skinn på näsan vid det här laget så jag blev inte golvad. Jag var ju där för att få hjälp men uppenbarligen behövde ”Amper” också hjälp. ”Varför är du så arg?” frågade jag med min mildaste stämma. ”Du skrämmer ju dina patienter… sannolikheten att någon kommer hit och får fyskisk hjälp är stor, men psykiskt mår ingen bättre direkt efter en konsultation med dig.”

Efter några ”meningsutbyten” hit och dit tyckte jag hon skulle byta namn till ”Ampere” som har med ljus att göra istället. ”Det är ju Första Advent på söndag”, sa jag. ”Tänk om du skulle lysa upp ditt undersökningsrum istället för att man möts av ett åskmoln så fort man öppnar dörren? Bara ett förslag…”

”Amper” började gråta, och enligt henne själv hade inte gråtit på flera år. Helt ”plötsligt” bytte vi plats doktorn och jag, det blev ombytta roller :) Hon blev hon min ”patient” en liten stund och berättade om sitt liv. Jag berättade om min tro på Gud som bär genom allt, precis allt. Nu ska jag inte berätta mer om hennes historia här, för precis som doktorn så har jag tystnadsplikt, men samtalet slutade bra och vi har bokat ett återbesök… för henne att komma till mig.

Glöm inte bort att komma ihåg att du själv har ansvar för din egen personlighet. Det är dags att tända första ljuset på söndag, det är första advent ännu en gång. Varför inte vara en sådan som lyser upp ett rum när du kommer in istället för att det blir ljust när du går därifrån? Bara ett förslag. Du avgör själv.

”Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är.

Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här…”

Adventshälsningar från

Ulrica - tillfällig doktor

Ulrica Stenstrand
En innerligt älskad dotter.

Tisdagen den 20 november 1990 kl 09.30 föddes Victoria Astrid Linnéa, vårt andra barn. 28 år sedan idag. Hennes storebror Robert var då 1 1/2 år ”gammal” (han kändes ju jättestor när hon kom…). Victoria vägde 2.920 gram och var 48 cm lång. En liten prinsessa.

Båda våra barn är födda på Ryhovs sjukhus i Jönköping, på den tiden bodde vi i vackra Huskvarna. Vi hade naturligtvis blivit lika glada om det blivit ännu en son, men visst var det roligt med en liten tös. Victoria fick namn efter min mormor som hette just Victoria i mellannamn.

Redan första natten sov den lilla tösabiten hela natten, åtta timmar i sträck. Inte alla spädbarn som gör det direkt, det gjorde inte Robert :) Alla barn är olika.

Familjen är oerhört viktig för oss, vi är så stolta över våra älskade barn. Vi är också oerhört stolta och så tacksamma för och över våra ingifta, vackra Amanda från metropolen Vrigstad och stilige Luke från kanadensiska Waterloo.

Det finns ett uttryck som heter ”it takes a village to raise a child”. I vårt fall har vår ”village” många gånger varit kyrkan. Vi har en fantastiskt stor släkt och många vänner, det är också vår ”village”. Barndomen med kusiner runt om i hela Sverige, det är rikedom. De luxe.

Kyrkan, inte bara Lifecenter, utan den stora globala kyrkan med kontakter och relationer inte bara för PJ och mig, utan också för våra barn, har varit ovärderlig. En del tror att kyrkvärden är liten, men det är precis tvärtom. Gud är stor, så varför skulle inte Hans kyrka vara det?

Under ett par års tid gick båda våra barn på Hillsong College i Sydney och det var just där som Victoria mötte sin Luke Boettger. Tänk att när de hade mötts åkte PJ och jag till Sydney för att hälsa på dem allihop. Robert och Amanda var nyförlovade och Victoria fick presentera sin pojkvän - Lucky Luke som jag ofta kallar honom :)

Resten är historia. Så småningom blev det både förlovning och stort bröllop i Sverige, efter några veckor hade vi mottagning även i Waterloo med och för alla kanadensare. Jag är så tacksam för både Amandas föräldrar och släkt i vackra Småland och även för Lukes fina föräldrar och släkt på andra sidan ”pölen” = Kanada.

I augusti 2017 flyttade Victoria och Luke till Lukes hemstad (Waterloo, Kanada) för att tillsammans med hans syster Emma och hennes man Brandon starta upp en ny kyrka, Slate Church (www.slatechurch.com). Det var lite kämpigt i mamma hjärtat och ibland är saknaden stor. Men stoltheten är större. Och vi tackar Gud för FaceTime :)

Varje generation går längre. Jag flyttade 50 mil ”norrut” från Karlskrona till Gurkstaden Västerås. Vår älskade Victoria lämnade Sverige, hon blomstrar och har ett fantastiskt liv i Waterloo tillsammans med Luke. Det är fantastiskt för oss föräldrar att se.

Församlingsplantering ligger väl i blodet hos familjen Stenkula. Slate Church har exploderat, de samlar idag hundratals och åter hundratals människor varje söndag, de flesta unga. Wow!

Victoria. Idag fyller du 28 år och jag ville med dessa rader på min blogg berätta hur stolta vi är över dig och hur mycket vi älskar dig. ”It takes a village to raise a child…” Vi har som föräldrar varit med och fostrat fram en fantastisk ung kvinna. Jag älskar dig till månen och tillbaka, eller kanske rättare sagt, till Kanada och tillbaka :)

Vi ses till jul min älskade dotter! Vicke Ticke Luringen Min! Stort GRATTIS på födelsedagen världens bästa Victoria. Gud var på gott humör när han skapade dig. När jag blir stor vill jag bli som du.

”I’m proud of many things in life, but nothing beats being a mother”.

Hälsningar från

din lilla mamma

Ulrica Stenstrand
Mitt hemliga vapen.

Jag må vara 53 år, men inom mig bor fortfarande en fnittrig 14-åring. Jo, det är sant. Att skratta, fnittra som en tonåring emellanåt, gapflabba när jag absolut inte borde skratta alls - det är nog jag i ett nötskal. Ibland låter jag som en liten gris när jag kippar efter andan av skratt. Omoget kanske någon tycker. Väldigt moget tycker jag för jag är ju en mogen kvinna :)

För många år sedan när min goa vän Cia gifte sig skulle jag naturligtvis hålla tal. Men jag bara skrattade, alla roliga minnen vi haft susade förbi i huvudet på mig. Jag (gap)skrattade i 20 minuter. Det var nog det bästa tal jag någonsin hållit, alla gästerna skrattade åt mig / med mig och det ”talet” glömmer ingen. Glädje smittar!

Det bara bubblar inom mig allt som oftast och jag älskar det. Många tror nog jag är lite ”på pickalurven” = druckit en liten drink eller två. Men sanningen är den att jag aldrig någonsin har druckit en droppe alkohol. Men jag har roligt ändå, troligtvis ännu roligare. I alla fall dagen efter. Bakfull har jag aldrig varit.

Skrattet är nämligen mitt eget hemliga vapen att överleva på bästa sätt och det har jag ärvt i rakt nedåtstigande led från min kära fnittriga mor Ingrid och även min mormor, Maria ”Maja” Viktoria Stålgren, det var ju hon som myntade ”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det”.

Jag tycker nog mitt lilla 2 1/2 åriga barnbarn Ingrid och jag har samma humor, vi kan redan skratta åt samma saker. Helt underbart tycker jag. Tappa aldrig bort ditt barnasinne och bli en torrboll.

Mitt i all min glädje högt och lågt över Livet och alla dess ingredienser så är det just glädjen som tas ifrån mig ibland. Det kan vara människor som säger hårda ord eller så är det jag själv som dömer mig tokigt.

Jag har lätt till skratt men lika lätt till tårar, speciellt när jag ser små barn. Eller när jag ser vuxna äntligen bete sig som barn igen, det vill säga är ärliga och visar varandra äkta och ren kärlek. När vi har dop i Lifecenter strömmar tårarna nedför mina kinder likt Niagarafallen. Glädjetårar.

Skadeglädje är ingen sann glädje, tvärtom. Den skadar vår livsglädje och gör oss illa.

Varje morgon och kväll ber jag till Gud. Jag tackar för att jag får vakna upp till en ny dag, jag ber om mycket glädje och frid. Och så ber jag för min fina familj som utökas varje år. Varje dag ber jag specifikt om att få ett riktigt härligt gapskratt, det är som balsam för min själ, jag mår gott av det.

Min kära vän som läser det här. Kanske glädjen tagits ifrån dig, men då ska du ta tillbaka glädjen i ditt liv. Glädjen är en gåva från Gud. Humorn också. Kolla bara på oss - klart Gud hade hur kul som helst när han skapade både dig och mig :)

Det finns glädje att hämta hos Gud. Mycket glädje. Genom hela Livsresan. Hämta glädje hos Gud du också! Äkta glädje som alltid består.

Vi vet aldrig vad människor går igenom i sina personliga liv. Så bjud på ett leende, möt människor med vänlighet, det lilla kan betyda så mycket för så många.

Fil 4: 4 ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: Gläd er!”

Hälsningar från

en fnittrig Ulrica

Ulrica Stenstrand
En närvarande Pappa.

På söndag är det Fars Dag. Den dagen väcker alltid känslor, bra känslor hos de flesta.

”Mor och Far”. Ja, precis så kallade alltid min mamma sina föräldrar. Mamma fick av någon anledning inte kalla dem något annat. Ganska fint ändå tycker jag. Det står ju inte ”Hedra morsan och farsan” i Bibeln direkt :)

”Hedra din moder och din fader”. Inte alltid lätt om dina föräldrar inte är värda att hedras.

Enormt många gånger har jag skrivit om min egen pappa som alltid varit en fantastisk pappa, trots att hans egen pappa svek från början till slut. Vill du inte läsa mer om min pappa så slutar du här :)

Den här gången tänkte jag skriva mer om min pappas inställning att ta sitt eget ansvar - att bli en närvarande pappa istället för den frånvarande pappan som aldrig klev in i vare sin min fars eller våra liv. Någonsin.

Ett barn kan bli till under olika omständigheter. När min pappa kom till världen fanns ingen plan hos någon av hans föräldrar att ta hand om det nyfödda barnet. Min farmor lämnade bort pappa när han var bebis och min farfar kom som sagt aldrig in i bilden. Pappas uppväxt är tyvärr inte unik, det finns många som har liknande story.

Mycket kan gå i arv. Utseende, personlighet och säkert en hel del annat. Men inte våra val, de är och förblir våra egna. När jag så här någon gång om året skriver om min pappa tror du kanske att han är alltigenom perfekt, men det är han inte. Det är ingen av oss. Men tidigt i livet tog pappa beslutet att samarbeta med en som alltid är perfekt, Gud själv.

Vid 13 år ålder sa pappa till Gud att om han fick en fru så skulle han ta hand om henne på bästa sätt, det beslutet har han hållit. I lite drygt 61 år, i nöd och lust, har han och mamma varit gifta. Han tog också beslutet att om han någonsin fick barn så skulle han älska dessa barn och aldrig överge dem, det beslutet står fast än i dag. Nu har mamma och pappa både barnbarn och en hel hög med barnbarnsbarn, det kommer nya varje år :)

Det finns säkert många ”därute” som har haft en frånvarande förälder och kan Livet igenom skylla på det när du själv tagit dåliga beslut. En tuff barndom är en bedrövlig start i livet. Hur Livet börjar kan ingen av oss hjälpa, men någonstans längs med Livsvägen tar du eget ansvar för ditt Liv, dina beslut och din personlighet.

Kom ihåg att dina Livsval betyder mycket, inte bara för dig, utan för kommande generationer. Jag har sett det själv och har levt i de val min pappa gjorde. Utan psykologer, kuratorer eller annan hjälp vände pappa en nedåtgående spiral som ung tonåring. Fantastiskt!

Idag finns möjligheter till samtalshjälp på ett helt annat sätt. Vill du komma vidare, ta hjälp. Vi har ett fantastiskt pastoralt team i Lifecenter, kontakta mig om du vill tala med någon av dem. Behovet av medmänniskor, hjälp i samtal och stöd är stort. Du är inte ensam.

Psalm 27: 10 ”Om än min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig”.

Och du. Kanske har du, som jag, haft världens bästa pappa - glöm då inte att fira honom på söndag för det är han värd. “Anyone can be a father but it takes someone special to be a Dad.”

Lars Göran Redéen. Så heter min mycket stiliga pappa.

Jag älskar dig pappa! Tack för allt du är och gör för din ständigt växande familj! Tack för att du alltid finns där för oss alla! Och framför allt - Tack för att du och mamma alltid ber för oss! Varje dag.

Det finns stor risk att jag blir som du när jag blir stor och det vill jag gärna!

Hälsningar från

Ulrica - stolt dotter

Ulrica Stenstrand
Det finns alltid ljus i (november)mörkret.

Långt ifrån alla men många är väldigt trötta just nu. Ljuset lyser med sin frånvaro och helt plötsligt känns den långa sommaren långt bort. Det är november.

Men allt blir vad vi gör det till. November inkluderad.

Förra helgen gjorde jag och några härliga ladies en underbar roadtripp till våra vänner i OKS, Oslo (http://oks.no). Katrine och Thomas Åleskär är några av våra bästa vänner och nu var det dags för Katrines årliga kvinnokonferens ”Miss City”. Både konferensen och Katrine är personliga favoriter.

Vi tog bilen denna gång och fick köra PJ.s stora härliga (ganska nya) Kia. Innan vi kom in i (vackra, men svindyra) Norge behövde vi tanka bilen, närmare bestämt i Karlstad. PJ.s bil går på diesel, det gör min egen också, men kan ni tänka er att jag började tanka bensin. Vimshöna. Men, kan ni också tänka er att jag upptäckte mitt misstag och tryckte på ”stoppknappen” efter ca 10 liter.

”Jaha, vår lilla roadtripp till Oslo slutade i Karlstad med en förstörd bil”, tänkte jag högt medan jag flåsade in på macken och bad om hjälp, högröd av nervositet i ansiktet. ”Starta inte bilen”, sa den unga tjejen i kassan till mig. Nej, så mycket (trodde) jag att jag visste. ”Men”, sa samma tjej, ”mittemot vår bensinmack ligger en KIA verkstad, lyft blicken så ser du den” sa tjejen som där och då fick en ängels utseende (tyckte jag i alla fall).

Jag sprang in på KIA verkstaden. Fortfarande lika nervös, men lite mer hoppfull att de, som är specialister, kunde hjälpa mig. Änglarna fortsatte komma på besök i mitt liv. I samma sekund jag kom in i den mycket tjusiga butiken kom självaste ärkeängeln - verkstadschefen. Han kom bokstavligen talat tillbaka från lunchen och fick syn på något som inte var direkt änglalikt - mig.

Jag beskrev viftande situationen för verkstadschefen som lugnade mig med följande besked: ”Eftersom du tryckte på stoppknappen i tid (det var ju ”bara” 10 liter bensin) så kan du fylla på med diesel till full tank och det som var fel kommer försvinna (blandas ut) när jag fyller på med rätt bränsle. Kör några mil, fyll på med rätt bränsle igen. Kör ytterligare några mil och fyll på med rätt bränsle åter igen…” Vilken predikan ”ärkeängeln” (verkstadschefen) gav mig!

Det är ingen överraskning att november kommer varje år. Men varje år är många (inte alla!) väldigt trötta. Inte så konstigt. Men kom ihåg att det är lätt att ”tanka fel tankar” just när det är som mörkast. Lyft blicken! Högt upp! Ännu högre!

Gud vill hjälpa dig komma på rätt tankar oavsett vilken årstid eller säsong du är inne i. Men du måste själv trycka på ”stoppknappen” på dina egna tankar, knäppa dina händer, lyfta blicken och be om hjälp. Annars blir du fast och hur roligt är det att stanna vid en bensinmack hela livet? En bensinmack är en kraftstation, om du tankar rätt och tänker rätt när du tankar :)

Ta inga stora beslut när du är trött, det är en klassiker. Till alla trötta människor kommer här en hälsning från en som varit med ett tag - efter november kommer december. Och precis som föregående år så börjar vi om med ett nytt år i januari - 2019 är snart här. Avsluta inte 2018 med en katastrof. Tänd ett ljus eller femton så känns det lättare, men framför allt - lys upp tillvaron för andra där du går fram. Annars snubblar vi alla i mörkret.

Kom ihåg att det finns inget mörker som varar för evigt. Inte ens novembermörkret.

Joh 1: 5 ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det…”

Hälsningar från

Ulrica - Ljushuvud

Ulrica Stenstrand
Tant Hultman.

”Frivillig ensamhet kan vara bra på många sätt. Ofrivillig ensamhet däremot kan påverka stressystemet i kroppen och leda till både fysisk och psykisk ohälsa. Vissa känner sig ensamma fastän de är omgivna av människor, men saknar de djupare kontakterna. Andra kan ha en överdriven rädsla att vara ensamma.”

Ovanstående text finns på ”psykologiguiden.se” när du ”googlar” på ordet ”ensamhet” och det känns som att ensamhet nästan har blivit en folksjukdom. Ensamheten är (konstigt nog) oftast vanligare i våra storstäder än i den lilla byn där alla känner alla, och dessutom är alla släkt med alla. Det kan också vara en utmaning, men inte på samma sätt.

Jag, precis som de flesta människor, tycker det är skönt att vara ensam ibland. Frivilligt ensam. Men det finns många runt oss som lever i ofrivillig ensamhet.

För några år sedan, när våra barn bodde hemma och jag jobbade mer än heltid + allt i kyrkan, var jag glad om jag fick en kvart för mig själv någon gång varje dag :) Hualigen. Tempot var rasande högt från tidig morgon till sena natten. Jobb, mat, kyrka, tvätt, städ, skola, föräldraträffar, läxor, aktiviteter, starta ny kyrka, renovering av sjuttioelva hus… och så skulle jul och födelsedagar ”klämmas in” mitt i alltihop. Jag glömde säga att vi hade både inneboende samt ca 50-75 gäster hemma varje vecka. År in och år ut. Under flera år. Ordet ”ensam” kunde jag knappt stava till.

Jag är inte ensam nu heller, men nu är vi inne i en annan tid maken och jag. Jag njuter eftersom jag varit i ”kaoset” (ett mysigt sådant dock!) och nu har lugnet lagt sig… lite grand i alla fall. Tvätthögarna är inte lika stora och vid matbordet är vi inte så många till vardags som förr. Allt har sin tid. Det är så skönt.

Så här mitt i livet har de flesta tid att stanna upp och njuta av utsikten, tiden som varit och fortfarande väntar många spännande år framför oss.

Mitt i allt detta kom jag att tänka på Tant Hultman som var vår granne när jag växte upp i mitt föräldrahem i Karlskrona. Tant Hultman var änka och tyvärr hade hon inte fått några barn, så är Livet ibland. Hur som haver så kom Tant (Aina) Hultman alltid in och satt vid vårt köksbord medan mamma lagade middagen frampå kvällskanten och självklart fick hon äta med oss var och varannan dag. Hon fick uppleva ”familjegemenskap”, det gjorde henne ”gott i magen och gott i själen” sa hon alltid innan hon gick hem för kvällen.

Vi ”barn” tänkte inte så mycket på det, vi tyckte hon var en mysig och glad tant som berikade våra liv. Hon var sannerligen en sådan som lyste upp ett rum när hon kom, och faktum är att hon lyser fortfarande hemma hos oss för just jag fick ärva en gammal fin lampa av henne.

Ofta är det väldigt enkelt att bjuda in någon i ditt liv. Krångla inte till det. Ska du och familjen ändå äta och du vet att grannen sitter själv, ja, men skala en potatis till och ställ fram en tallrik till grannen då blir det både gott i magen och i själen hos er alla.

Många är ensamma och saknar vänner. Men hjälp finns alltid att få. Alla kyrkor, Lifecenter är en av dem, erbjuder fantastisk gemenskap där vi ofta fikar / äter ihop men framför allt får du ”mat för själen”.

Kanske är du en ”Tant Hultman” som kan sitta vid någons köksbord eller kanske duka fram när middagen lagas? Eller kanske ska du bjuda in en ”Tant Hultman” i din närhet, en fin vänskap får du på köpet! Och vem vet… kanske får du änglar på besök. Det tror jag bestämt vi har haft många gånger.

Matteus 7: 12

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem…”

Hälsningar från

Tant Stenstrand

Ulrica Stenstrand