Det finns alltid ljus i (november)mörkret.

Långt ifrån alla men många är väldigt trötta just nu. Ljuset lyser med sin frånvaro och helt plötsligt känns den långa sommaren långt bort. Det är november.

Men allt blir vad vi gör det till. November inkluderad.

Förra helgen gjorde jag och några härliga ladies en underbar roadtripp till våra vänner i OKS, Oslo (http://oks.no). Katrine och Thomas Åleskär är några av våra bästa vänner och nu var det dags för Katrines årliga kvinnokonferens ”Miss City”. Både konferensen och Katrine är personliga favoriter.

Vi tog bilen denna gång och fick köra PJ.s stora härliga (ganska nya) Kia. Innan vi kom in i (vackra, men svindyra) Norge behövde vi tanka bilen, närmare bestämt i Karlstad. PJ.s bil går på diesel, det gör min egen också, men kan ni tänka er att jag började tanka bensin. Vimshöna. Men, kan ni också tänka er att jag upptäckte mitt misstag och tryckte på ”stoppknappen” efter ca 10 liter.

”Jaha, vår lilla roadtripp till Oslo slutade i Karlstad med en förstörd bil”, tänkte jag högt medan jag flåsade in på macken och bad om hjälp, högröd av nervositet i ansiktet. ”Starta inte bilen”, sa den unga tjejen i kassan till mig. Nej, så mycket (trodde) jag att jag visste. ”Men”, sa samma tjej, ”mittemot vår bensinmack ligger en KIA verkstad, lyft blicken så ser du den” sa tjejen som där och då fick en ängels utseende (tyckte jag i alla fall).

Jag sprang in på KIA verkstaden. Fortfarande lika nervös, men lite mer hoppfull att de, som är specialister, kunde hjälpa mig. Änglarna fortsatte komma på besök i mitt liv. I samma sekund jag kom in i den mycket tjusiga butiken kom självaste ärkeängeln - verkstadschefen. Han kom bokstavligen talat tillbaka från lunchen och fick syn på något som inte var direkt änglalikt - mig.

Jag beskrev viftande situationen för verkstadschefen som lugnade mig med följande besked: ”Eftersom du tryckte på stoppknappen i tid (det var ju ”bara” 10 liter bensin) så kan du fylla på med diesel till full tank och det som var fel kommer försvinna (blandas ut) när jag fyller på med rätt bränsle. Kör några mil, fyll på med rätt bränsle igen. Kör ytterligare några mil och fyll på med rätt bränsle åter igen…” Vilken predikan ”ärkeängeln” (verkstadschefen) gav mig!

Det är ingen överraskning att november kommer varje år. Men varje år är många (inte alla!) väldigt trötta. Inte så konstigt. Men kom ihåg att det är lätt att ”tanka fel tankar” just när det är som mörkast. Lyft blicken! Högt upp! Ännu högre!

Gud vill hjälpa dig komma på rätt tankar oavsett vilken årstid eller säsong du är inne i. Men du måste själv trycka på ”stoppknappen” på dina egna tankar, knäppa dina händer, lyfta blicken och be om hjälp. Annars blir du fast och hur roligt är det att stanna vid en bensinmack hela livet? En bensinmack är en kraftstation, om du tankar rätt och tänker rätt när du tankar :)

Ta inga stora beslut när du är trött, det är en klassiker. Till alla trötta människor kommer här en hälsning från en som varit med ett tag - efter november kommer december. Och precis som föregående år så börjar vi om med ett nytt år i januari - 2019 är snart här. Avsluta inte 2018 med en katastrof. Tänd ett ljus eller femton så känns det lättare, men framför allt - lys upp tillvaron för andra där du går fram. Annars snubblar vi alla i mörkret.

Kom ihåg att det finns inget mörker som varar för evigt. Inte ens novembermörkret.

Joh 1: 5 ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det…”

Hälsningar från

Ulrica - Ljushuvud

Ulrica Stenstrand
Tant Hultman.

”Frivillig ensamhet kan vara bra på många sätt. Ofrivillig ensamhet däremot kan påverka stressystemet i kroppen och leda till både fysisk och psykisk ohälsa. Vissa känner sig ensamma fastän de är omgivna av människor, men saknar de djupare kontakterna. Andra kan ha en överdriven rädsla att vara ensamma.”

Ovanstående text finns på ”psykologiguiden.se” när du ”googlar” på ordet ”ensamhet” och det känns som att ensamhet nästan har blivit en folksjukdom. Ensamheten är (konstigt nog) oftast vanligare i våra storstäder än i den lilla byn där alla känner alla, och dessutom är alla släkt med alla. Det kan också vara en utmaning, men inte på samma sätt.

Jag, precis som de flesta människor, tycker det är skönt att vara ensam ibland. Frivilligt ensam. Men det finns många runt oss som lever i ofrivillig ensamhet.

För några år sedan, när våra barn bodde hemma och jag jobbade mer än heltid + allt i kyrkan, var jag glad om jag fick en kvart för mig själv någon gång varje dag :) Hualigen. Tempot var rasande högt från tidig morgon till sena natten. Jobb, mat, kyrka, tvätt, städ, skola, föräldraträffar, läxor, aktiviteter, starta ny kyrka, renovering av sjuttioelva hus… och så skulle jul och födelsedagar ”klämmas in” mitt i alltihop. Jag glömde säga att vi hade både inneboende samt ca 50-75 gäster hemma varje vecka. År in och år ut. Under flera år. Ordet ”ensam” kunde jag knappt stava till.

Jag är inte ensam nu heller, men nu är vi inne i en annan tid maken och jag. Jag njuter eftersom jag varit i ”kaoset” (ett mysigt sådant dock!) och nu har lugnet lagt sig… lite grand i alla fall. Tvätthögarna är inte lika stora och vid matbordet är vi inte så många till vardags som förr. Allt har sin tid. Det är så skönt.

Så här mitt i livet har de flesta tid att stanna upp och njuta av utsikten, tiden som varit och fortfarande väntar många spännande år framför oss.

Mitt i allt detta kom jag att tänka på Tant Hultman som var vår granne när jag växte upp i mitt föräldrahem i Karlskrona. Tant Hultman var änka och tyvärr hade hon inte fått några barn, så är Livet ibland. Hur som haver så kom Tant (Aina) Hultman alltid in och satt vid vårt köksbord medan mamma lagade middagen frampå kvällskanten och självklart fick hon äta med oss var och varannan dag. Hon fick uppleva ”familjegemenskap”, det gjorde henne ”gott i magen och gott i själen” sa hon alltid innan hon gick hem för kvällen.

Vi ”barn” tänkte inte så mycket på det, vi tyckte hon var en mysig och glad tant som berikade våra liv. Hon var sannerligen en sådan som lyste upp ett rum när hon kom, och faktum är att hon lyser fortfarande hemma hos oss för just jag fick ärva en gammal fin lampa av henne.

Ofta är det väldigt enkelt att bjuda in någon i ditt liv. Krångla inte till det. Ska du och familjen ändå äta och du vet att grannen sitter själv, ja, men skala en potatis till och ställ fram en tallrik till grannen då blir det både gott i magen och i själen hos er alla.

Många är ensamma och saknar vänner. Men hjälp finns alltid att få. Alla kyrkor, Lifecenter är en av dem, erbjuder fantastisk gemenskap där vi ofta fikar / äter ihop men framför allt får du ”mat för själen”.

Kanske är du en ”Tant Hultman” som kan sitta vid någons köksbord eller kanske duka fram när middagen lagas? Eller kanske ska du bjuda in en ”Tant Hultman” i din närhet, en fin vänskap får du på köpet! Och vem vet… kanske får du änglar på besök. Det tror jag bestämt vi har haft många gånger.

Matteus 7: 12

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem…”

Hälsningar från

Tant Stenstrand

Ulrica Stenstrand
Dina steg räknas. #WalkForFreedom

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”.

Världen är upp och ner allt som oftast. Det finns mycket som är rätt, men väldigt mycket som är raka motsatsen.

Att det finns människor som säljs som slavar är en en ofattbar tragedi som miljoner människor lever i. Jag träffade en av de människor som har sålts genom human trafficking, för hennes del började helvetet i Köpenhamn. Vi kan kalla henne för Sara, en ung kvinna som hade stora planer för framtiden.

Sara är född och uppvuxen i ett fattigt land långt härifrån, hennes familj informerade henne om att ”jobb” och ”bostad” väntade i Skandinavien. Det gjorde det inte. När Sara kom till ett av våra ”fina” länder här i Norden blev hon våldtagen, det bröt ner henne totalt och hon blev gravid vid våldtäkten. Nio månader senare tog hennes förövare hennes nyfödda bebis, sålde barnet och även henne vidare, fortfarande befann hon sig i Skandinavien.

Låter det nästan väl magstarkt? Finns verkligen sådan ondska? Ja, ovanstående berättelse är sann. Saras story är inte den enda, det finns tyvärr trafficking över hela Sverige, troligtvis även i den stad där du bor. Det finns i Västerås och exakt hur illa det är kommer du får mer information om på lördag då det är dags för årets #WalkForFreedom

Det finns mycket som ibland känns utmanande i mitt liv och jag möter många tragedier i människors liv eftersom vi jobbar med just människor, från vaggan till graven.

Men ovanstående (sanna) berättelse får i alla fall mig att lyfta blicken och inse att det finns människor som blivit fråntagna sin röst och sitt människovärde. Men det stämmer inte. Alla människor är lika mycket värda, eller hur?

På lördag går tusentals människor #WalkForFreedom över hela världen, en tyst manifestation för Sara och alla som är i liknande fruktansvärda, avskyvärda situation. Gå för Sara, gå för hennes bebis, gå för alla dem som inte kan gå själva.

Info och registrering sker på vår hemsida www.lifecenter.se - det kostar ingenting förutom någon timme av din tid.

Du kan läsa mer om den organisation vi samarbetar med (A21) här: www.a21.org

Det är i år 10 år sedan A21 startades av Christine och Nick Caine. Det firar vi genom att, tillsammans med resten av världen, slå alla rekord i antal människor som går globalt för alla dem som inte har en röst. Du kommer väl?

Dina steg räknas. Var med och gör skillnad på riktigt.

I Västerås möts vi i Vasaparken kl 12.00. Varmt välkommen!

Jeremia 29:11

”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp”.

Hälsningar från

Ulrica - Medmänniska

Ulrica Stenstrand
En liten människa.

Vad ska jag göra?” frågade den lite drygt 60-årige mannen framför oss. ”Hatet inom mig växer som en klump i magen, den började växa redan som liten pojke… Min pappa lever inte längre, men han slog mig, mina syskon och min mamma varenda dag under vår uppväxt och jag kan inte förlåta honom. Hatet har blivit min identitet, för att dämpa hatet inombords har jag genom åren druckit alldeles för mycket. Så, vad tycker ni jag ska göra?”

Ofta när vi möter människor ser jag en liten människa framför mig som någonstans i barndomen blivit otroligt illa behandlad. Någon gjorde oss illa för länge sedan, kanske till och med förstörde något som enbart ska vara ljust, rent och fint - vår barndom.

Tyvärr är det långt ifrån alla som får växa upp i trygghet och det är en tragedi som är svår att ta in. Att det finns människor som fysiskt och psykiskt misshandlar barn är enbart ofattbart. Alla växer vi upp och kan senare i livet berätta om vår barndom, våra barn bor alltid kvar i våra hjärtan men vi delar inte samma hushåll livet igenom och just därför behöver vi förstå att våra guldklimpar vi får växer upp snabbt. Vi vill ge dem vingar som håller Livet igenom. Ja, så borde det vara i alla fall. Men tyvärr är så inte alltid fallet.

I samtal med människor så kommer ofta ”det lilla barnet” inom oss fram. ”Jag blev misshandlad som barn. Jag blev utnyttjad. Jag blev sårad på djupet. Jag känner hatet växa. Jag försökte kväva min ångest med sex, alkohol, för mycket jobb… och jag kan bara inte gå vidare.”

Det är oerhört tragiskt när de människor som skulle finnas där för oss inte gör det, tvärtom ger de oss sår för livet. Dina barn går inte i repris, missa dem inte!

”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det…” Livet alltså. ”Så ansvaret ligger på mig?” svarade den lite drygt 60-årige mannen. ”Hur i allsin dar kan det göra det?” sa han med lite tuffare vokabulär än så :) “Nej”, svarade vi. “Ansvaret låg 100% hos båda dina föräldrar som lät dig gå igenom det här. Men du kan ändå välja att förlåta för att hatet inom dig ska försvinna. Det är sannerligen inte lätt, men det är rätt.”

Förlåtelse handlar långt ifrån alltid om rättvisa, förlåtelse handlar om frihet, för dig. Du kan livet igenom vara fången i oförlåtelse, men vill du verkligen gå genom Livsresan där du har din identitet i bitterhet och oförlåtelse? Trots att du har rätt att vara det? Stor fråga som kräver mycket samtal, bön och hjälp att komma vidare. Jag vet… för jag växte upp med en pappa som hade en fruktansvärd barndom. Det har jag berättat många gånger, det ska jag inte göra igen, inte just nu i alla fall.

Din historia behöver inte bli din framtid, jag har sett på väldigt nära håll att det kan bli sanning. Du kan vända det som varit svårt, be Gud om hjälp att komma vidare, be Gud om hjälp att inte själv bli en sådan fruktansvärd människa som dina föräldrar kanske var.

Du kan, om du vill, ta ett beslut att inte låta fruktansvärda händelser prägla resten av ditt liv. Du är värd ett liv i full frihet. Bli bättre, inte bitter.

Så vad hände med den lite drygt 60-årige mannen? Jo, där och då, den där söndagskvällen för några år sedan gav han sitt liv till Gud. Han grät som ett barn vid Per-Johans axel. Det var ingen 60-årig man som grät, det var en liten pojke som grät som ett barn ska och får göra. Efter en stund kom den 60-årige mannen ”tillbaka” och förlåt sina föräldrar, det är en resa ska jag tillägga, men som alla resor hade även den här resan en början som nog aldrig tar slut. Där och då började vägen mot frihet.

Att förlåta är ett beslut, inte en känsla. ”Det känns inte så bra” sägs ofta i samtal, och det kan vara så sant så sant så sant. Men känslor är inte fakta, du kan inte bygga ditt liv på känslor. Att förlåta, att älska någon annan i nöd och inte bara när jag har lust - det är ett beslut.

Till slut vill jag ge ditt ett bibelord som min pappa ställde sig på när han 1945, precis vid krigsslutet, som 13-åring, gav sitt liv till Gud. Ensam mitt i de Blekingska skogarna tog den unge tonårspojken ett beslut som han gett i arv till kommande generationer, som vi också får stå på och ge vidare.

Psalm 27:10

”Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig.”

Hälsningar från

Ulrica - Älskad

Ulrica Stenstrand
Gästblogg av Inga Wikström

Jag och min man Sven Wikström har nyss kommit hem från en resa i Schweiz. Svens syster och svåger bor där och vi har vandrat med dem i Alperna, riktigt härligt och avkopplande!

Senaste gången vi vandrade med dem i Alperna var juli 1993, alltså för 25 år sedan. Då var våra barn 7 respektive 10 år. Det blev att jag reflekterade över hur det var då, hur fort livet går och hur livet var just då, för 25 år sedan.

Per-Johan och Ulrica flyttade till Västerås det året (1993) och det var också Per-Johan som döpte vår dotter Mathilda året efter, i januari 1994. Det har ju hänt så jätte mycket under de 25 sista åren. Jag är så tacksam för vad familjen Stenstrand har betytt för oss som familj och också för den här staden Västerås. Vi är så tacksamma att vi tog steget år 2000 och var med i starten av Lifecenter. Det har vi aldrig ångrat och jag är extra tacksam att vi är kvar efter 18 år och att vi får vara med och se allt underbart som Gud gör nu i Västerås och ser verkligen fram emot en stor väckelse som ska skaka staden Västerås.

Jag och Sven är så tacksamma för våra två barn och deras respektive och våra fyra fantastiska barnbarn. Det är ett mirakel att de finns. Länge såg det såg inte ut som Sven och jag skulle få några barn alls…

Vi var gifta i fem år innan Martin föddes 1983 och efter det föddes Mathilda 1986. Det var mycket sorg och många tårar under tiden innan våra barn kom till oss.

Vår längtan efter barn gjorde att vi ställde oss också i adoptionskö. I maj 1982 var det en ungdomskonferens i Göteborg, Sven och jag reste dit. En pastor som heter Stanley Sjöberg predikade om TRO. Efter första Gudstjänsten gick vi fram för förbön, gråtande berättade jag om vår längtan efter barn. Vi fick förbön av en annan Pastor, Sven Ahdrian, och efter förbönen sa han: ”Har Gud lagt ner en sån stor längtan efter barn så ska han också ge bönesvar”. Han berättade också om ett ungt par som han bett för som fick barn precis ett år efter de fått förbön, det kändes som en uppmuntran för Sven och mig.

Vi reste hem från konferensen fyllda av glädje och tro. Vi ringde adoptionsbyrån och gick ur kön, i tro. Och undret skedde! Ganska exakt ett år efter, den 25 april 1983 föddes vår son Martin (han var beräknad till första maj..). Den 22 juni 1986 föddes vår dotter Mathilda. Vi har alltid varit så tacksamma för våra barn och deras familjer och det bästa är att de också följer Jesus och tjänar honom. Det är så underbart att veta att Jesus alltid är med i livets alla situationer.

Jag är så tacksam att jag har fått tro på Jesus sen jag var en liten flicka och att jag fick växa upp i ett kristet hem. Allt har inte varit lätt men jag har fått uppleva så många gånger att Gud svarar på bön och att Han inte kommer försent.

Hälsningar från

Inga Wikström

Ulrica Stenstrand
Födelsedagsvecka.

Sommaren 1980 flyttade den lätt (bauta)stora Pastorsfamiljen Berit och BoAs Stenstrand till min gamla hemstad Karlskrona. Nästan på en gång upptäckte den äldste sonen, Per-Johan, och jag att vi hade nästan samma födelsedag, dessutom födda samma år. Den 27 september 1965 föddes Per-Johan Anders Edward Stenstrand i Linköping, två dagar senare föddes jag i Blekinges trädgård Karlskrona, Ingrid Ulrica Redéen (på den tiden hade jag ett annat efternamn…).

Per-Johan blev senare äldst av sju syskon, fem bröder och två systrar. Jag är ”the baby sister” med två äldre bröder. Det är rikedom med stor släkt!

Tillbaka till år 1980 då Stenstrands kom till ”Staun”. Vi fyllde år i september redan på den tiden (!) så vi slog ihop våra födelsedagspartyn, det året fyllde vi 15 år. Hallegosingen då.

I början av 1981 blev vi ett par och på den vägen är det och resten blev historia. Gud vet vad vi behöver, jag behövde en man i mitt liv som inte kunde stava till ordet ”blyg”. På den tiden fanns inte ”google” (!) men om man slog upp ordet ”blyg” i en ordlista så stod mitt namn där :) Vi präglar varandra, det har även PJ och jag gjort. Ingen av oss är naturligtvis samma person som vi var då. Livet är en resa och än är det inte slut.

Jag gillar att fira allt som går att fira. För några år sedan var jag på ett besök i en av våra connectgrupper. Utanför hemmet var det ballonger, det bjöds på tårta och stämningen var på topp. ”Vem fyller år?” undrade jag. ”Ingen” blev svaret. ”Vi firar Anna som idag varit rökfri i en månad”. ”Hipp Hipp HURRA för Anna!!!” svarade jag och tog mig en stor tårtbit!

Födelsedagar i all ära, men det finns mycket att fira konstant. Alltid finns det väl något som är värt en tårtbit eller tre? Och så lite skönsång men framför allt uppmuntran till någon i vår närhet som behöver just det, ja, det kan aldrig skada.

Varje söndag FIRAR vi Gudstjänst, vi gör vad vi kan för att hälsa och se de besökare som kommer till oss och det bästa vi vet är när en människa tar emot Jesus i sitt hjärta. Då min vän, då blir det FEST de luxe och party i himlen vill jag lova!

Om ingen annan firar just dig så vill vi göra det, för Gud firade den dagen du formades i din mammas mage och Han jublade den dagen du såg dagens ljus. Livet är långt ifrån alltid en fest, jag är fullt medveten om det. Men vi har en Gud som är med i Livets alla dagar, från festdagarna till de riktigt tunga när Livet känns som ett kompakt mörker… så just därför ska vi försöka fira allt, stort som smått, som går att fira där vi går Livsresan fram. Gör vad du kan för att lysa upp ett rum med din närvaro, så det inte blir tvärtom - ljus och trevligt när du går därifrån.

Nu mina vänner ska jag väl baka en tårta… imorgon fyller jag 53 år och det har jag aldrig varit förut. Happy Birthday to me! Kom gärna och FIRA med oss på söndag, det skulle vara en FEST att få träffa just dig.

Jeremia 29:5

”Innan jag formade dig i morderlivet utvalde jag dig…”

Hälsningar från

Ulrica - fortfarande 52 år (!)

Ulrica Stenstrand