Nostalgitrippen

Jag visste inte då om vi skulle ses igen, men jag hoppades och önskade att den dagen skulle komma. Men 26 år senare rann tårar av lycka, lättnad och tacksamhet längs mina kinder, när jag återigen fick se en glimt av den stad jag förälskade mig i som ung, Cochabamba.


När jag var sex år gammal åkte jag tillsammans med mina tre bröder och våra föräldrar till Cochabamba, Bolivia. Jag och mina bröder gick på Escuela Sueca, en svensk internatskola där pappa jobbade som rektor och lärare och mamma som lärare.


Jag minns att det var med blandade känslor jag lämnade vårt hem, mina vänner och mina leksaker för ett okänt land. Men med ovissheten kom nya vänner, nya leksaker och ett hus att kalla hem.


Jag påbörjade mina första skolår i Cochabamba. Vi var två stycken i min årskull. Ca 30 barn på hela skolan - lågstadiet till gymnasiet. De flesta elever bodde på skolan och deras föräldrar var missionärer i andra delar av landet.

För mig och mina syskon var det annorlunda. Vi gick som familj tillsammans hemifrån till skolan och vi åt middag hemma i vårt hus en knapp kilometer från skolan. Dessa år skapade starka band emellan oss. 
Jag har senare i livet förstått att alla missionärsbarn inte har samma positiva bild av ett liv på missionsfältet.


MBT – MissionärsBarnsTräffen, ett läger där jag och hela familjen varit engagerade som ledare under flera år sedan vi kom hem till Sverige har varit en viktig bit för att lägga alla pusselbitar som missionärsbarn och Third culture kids.

Åren i Cochabamba och de minnen jag burit med mig har varit mycket värdefulla att ha med sig under hela mitt liv. Det har till stora delar präglat mig som person, mina värderingar och mitt synsätt. Jag är så enormt tacksam för att mina föräldrar vågade kliva ur sin comfort zone, säga ja till en kallelse på andra sidan jorden och att jag och mina bröder fick uppleva ett nytt land, en ny kultur, se allt vi fick se. Så välsignat!


Nu i sommar så har vi varit tillbaka till Cochabamba, allihop! Mina föräldrar, alla vi fyra syskon, alla ingifta och 10 barnbarn. En nätt skara på 20 personer lämnade Arlanda den 26 juni för nästan en månads vistelse i detta fantastiska land. Vi kallade detta äventyr för ”Nostalgitrippen”.


Det var en magisk känsla att få se landet igen och staden Cochabamba där vi bodde under 3 år.
 Jag fick för första gången visa någon huset där vi bodde, skolan där vi gick och var jag lärde mig simma. Aldrig någonsin har jag kunna visa någon det och knappt heller pratat om det utanför familjen.
Jag förstod att det var minst lika häftigt för de andra att äntligen få se och ta del av allt som vi pratat om under alla dessa år. Känslor all over the place! Det var så värdefullt att få uppleva allt tillsammans igen, som familj, en större familj! 


Under vår vistelse i Bolivia så gjorde vi utflykter inom landet, ställen som vi semestrade på under åren vi bodde där. Så mycket nostalgi och minnen som dök upp.


Vi var upp i bergen och vandrade i Pairumani. Besökte Valle de la Luna, Måndalen. Besökte Cristo Concordia, Kristusstatyn, som när vi bodde där, höll på att byggas. Vi gjorde ett besök i en kyrka i Sacaba, besökte barnhem och spenderade ett par dagar i Santa Cruz de la Sierra. Det blev ett besök i huvudstaden La Paz på sina 3600 meter över havet, där minsta ansträngning blir ett träningspass på grund av av den tunna luften. Vi åkte genom djungelporten till Villa Tunari, Chapare för varma, fuktiga dagar i Amazonas regnskog och vi badade i källorna.


Och för att inte tala om kulturkrockarna vi fick uppleva dagligen i trafiken när vi skulle åka både buss och taxi. Att få in så många som möjligt och inga bälten fanns, och inga för oss logiska trafikregler. Det blev många böner i tysthet om beskydd.


Att känna av klimatskillnaderna i detta land från 30 grader varmt i djungeln till minusgrader på platån i La Paz med snöklädda berg. Det är verkligen ett fascinerande land och en så extremt svårpackad resa!


När vi lyfte från Cochabamba för att åka hem igen kände jag en frid inom mig. Det var en sådan inre glädje och tacksamhet över allt som vi fått se, uppleva och alla minnen som vi skapat oss. När vi efter 36 timmar på resande fot parkerade på vår uppfart så sköljde en känsla av enorm tacksamhet över vårt hem, varmt vatten i duschen, dricksvatten i kranen. Sådant som vi under en månad inte kunnat ta för givet. Vi är så rikt välsignade!


Jag är tacksam för allt jag fått uppleva som missionärsbarn men jag tror också att vårt missionsfält kan vara närmare än vi tror. På vår gata, på vår arbetsplats, i kön på ICA. Vi är alla människofiskare om det så är i närheten av Titicacasjön, Dalälven eller Mälaren. 
Låt oss gå dit Gud kallar oss!

Matt 28:16, Fil 4:6-7. Be blessed!


Hälsningar från Emelie Furedal

Ulrica Stenstrand