Gud som haver barnen kär.

Någon gång i min barndom, när jag var runt 8 år, blev jag allergisk mot djur, solen, pollen och lite annat smått och gott. Genom barn- och tonårstiden hade jag periodvis så svåra utslag över hela kroppen att jag fick ha hemundervisning, jag kunde inte gå till skolan.

Tonåren var värst. Jag fick utslag i ögonen, de var svullna och knallröda, näsan blev mer än dubbelt så stor och så ska vi inte tala om läpparna… eller halsen som svullnade helt om jag kom i kontakt med vissa djur. Bara att gå in ett stall gjorde mig bokstavligen dödssjuk. Och så detta evinnerliga nysande. Jag fick nysattacker som varade… länge.

Emellanåt var jag täckt av utslag, från topp till tå. Mycket kortison och diverse mediciner var min vardag och blev jag riktigt dålig fick jag åka in till sjukhuset.

PJ och jag var båda 20 år gamla när vi gifte oss, midsommarafton 1986. Eftersom det var på sommaren då jag alltid hade mycket utslag i både ansikte, händer och armar hade jag en långärmad klänning, spetshandskar och hög hals eftersom jag var prickig överallt. Men jag var mycket lycklig ändå :)

Den här ganska stora allergiperioden i mitt liv varande i ungefär 15 år, men jag tänker aldrig på den numera. Allt eftersom jag blev äldre blev jag långsamt, men säkert, lite bättre för varje år som gick.

Jag tänker inte heller på den här säsongen i livet som jobbig, trots att så säkerligen var fallet ganska ofta för mina föräldrar och syskon. Tvärtom. Jag minns just den här perioden som rolig och fnittrig på grund av alla de som stod mig nära.

Min allergi blev aldrig min identitet. Visserligen såg jag ibland ut som att jag hade vattenkoppor konstant, men jag var så mycket mer än alla mina utslag. Varje år var jag till exempel med på skidläger, varenda gång blev jag så sjuk och full av utslag så mina föräldrar fick hämta mig. Men ändå var jag med, i alla fall de första dagarna :)

Låt inget eller ingen stjäla din glädje. När mina utslag var som värst under tonårstiden hade jag samtidigt några av mina roligaste år i livet. Min familj och mina vänner ”såg” inte mina utslag, de såg mig för den jag var. Jag lärde mig av mamma och mormor att ett hjärtligt gott skratt varje dag är bästa medicinen mot det mesta. ”Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det… Livet”.

Tidigt i livet fick jag en barnatro på Gud som har burit genom allt. Han har fyllt på med extra glädje och trygghet när jag var som mest sjuk under mina tonår. Han ser också dig för den du är. Underbar. Vacker. Och så otroligt och innerligt älskad.

Min identitet är i Kristus och Han kan göra allting nytt, vad det än gäller.

Ofta ber jag fortfarande den gamla härliga barnbönen ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…” och det ger tröst rakt in i hjärteroten. Helt ljuvligt! All himmelsk uppmuntran till dig som läser det här, du är fantastisk. Glöm aldrig det.

Hälsningar från

Ulrica - friskförklarad

Ulrica Stenstrand