Vabruari.

Man är väl ingen tvättäkta Farmor om man inte får en släng av ”Vabruari”, det vill säga egentligen ”Februari”, men eftersom så många blir sjuka just nu har denna vackra vintermånad fått ett eget smeknamn.

Vi har alla våra olika traditioner, vi firar jul, påsk, midsommar och så tappar jag rösten en gång om året, det är min alldeles egna tradition :) Det firar jag med att hosta nätterna igenom. Inte så mysig som julen direkt, men ”tappa rösten traditionen” kommer vare sig jag vill eller ej. Dessutom brukar jag tänka att det är bättre att tappa rösten än förståndet.

Nej, det är inte synd om mig. I år kom faktiskt den här traditionen när den skulle. PJ har varit bortrest en vecka = han har inte blivit störd av mitt hostande på nätterna och det inföll sig så att jag kunde ta det lite lugnare ett par dagar utan att världen rasade ihop. Du vet väl att ingen av oss är oersättlig? Inte jag heller direkt :)

Det finns inget så vackert som att möta en tacksam människa, oavsett vad vi går igenom. En människa som lyfter ett rum med sin blotta existens.

I skrivande stund har vi en familj i vår kyrka som går igenom tuffa cancerbehandlingar med sin 10-åriga dotter. De har de gjort under 1 1/2 års tid och de har verkligen all anledning att bryta ihop och bli bittra på både Livet, troligtvis sjukvården ibland och vi medmänniskor runt dem. Men gudomligt nog så är just den här familjen allt annat än bittra. Tvärtom.

Förra veckan fick jag förmånen att hälsa på dem, det gör vi lite då och då. Den lilla 10-åringen låg då inlagd för sjuttioelfte gången under den här tiden. Jag kliver in i rummet, det första jag ser är en uppslagen Bibel, en fin bukett blommor och en leende, bedjande mamma. Så har det varit varje gång vi besökt dem. Varenda gång. Vi går därifrån upplyfta och med en större tro på Gud än när vi kom. Hur är det ens möjligt?

Tiden stannar alltid när jag besöker den här lilla 10-åringen. Jag bara sitter där, ber och håller 10-åringens ena hand. Varje gång jag sitter där i sjukhussalen upplever jag det som att Jesus själv sitter på andra sidan och håller flickans andra hand.

Om du googlar på ordet ”hjältar” så tror jag du hittar den här familjens namn där, för det är just vad de är. Fast det säger de aldrig själva. Aldrig någonsin. Vilka fighters!

Mitt i denna tragiska situation fylls alltid rummet med tacksamhet. Där, mitt i stormens öga, finns frid och lugn att hämta. För där finns Gud. Han finns i alla situationer, men kanske vi söker Honom mer desperat när vågorna går skyhöga.

Det är så mycket som vi inte förstår här på jorden. Varför blir barn sjuka? Varför ska människor lida överhuvudtaget? Gud, du som kan, varför gör du inte den här lilla 10-åringen frisk? Varför lider många gånger de mest fantastiska människor på denna jord?

Min tro på Gud är orubblig och stark, ännu mer när jag möter Livets baksida. För just där, när det stormar som mest, finns frid, tröst och glädje att hämta. Om vi bara lyfter blicken, det är inte lätt, men det är rätt. Vad gör du när det stormar? Öppnar du också din Bibel och ber en bön?

Jag vill avsluta med det bibelord som låg uppslaget där i sjuksalen för någon vecka sedan…

Klagovisorna 3: 21-23 ”Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet.” Amen.

Hälsningar från

Hostande Ulrica

Ulrica Stenstrand