Gästblogg av Isabelle Weidmo.

Isabelle heter jag och är 26 år. För 8 år sedan träffade jag Patrik som är min man. Då gick vi båda på gymnasiet i sista terminen, nu har vi varit gifta i 4 år. För ett halvår sedan hände det bästa i vårt liv – vi blev föräldrar till en underbar liten son, Walter. Tillsammans bor vi i Västerås.

Jag har varit en del av Lifecenter i över 10 år. Sedan en tid tillbaka är jag med i vårt sisterhood-team. Jag älskar att vara en del av det teamet, att få vara med och förbereda kvällar där kvinnor får samlas och bland annat få lyssna på andra kvinnors berättelser om motgångar och framgångar och hur de hanterat det. Min erfarenhet är att vi blir starka individer när vi står tillsammans och kan stötta, be, skratta och gråta tillsammans. Något som jag uppskattar extra mycket med min pastor Ulrica är att hon hjälper mig att lyfta blicken, ha fokus framåt och att det är viktigt att ha kul och skratta mycket!

Jag vill berätta lite mer om tiden innan jag kom till kyrkan.

När jag var mellan 10-16 år bodde jag i fyra olika städer, vi flyttade på grund av jobbmöjligheter i familjen. Strax före jag skulle börja gymnasiet så bodde vi i en liten kommun mitt i ingenstans kändes det som, jag trivdes inte där. Jag tyckte det var svårt att passa in i skolan där jag gick. Vid varje flytt ställdes jag inför alternativet att hitta en ny vänskapskrets. I tidigare städer hade jag slutat med dans och istället börjat lära mig basket för att träffa nya människor. Nu ställdes jag inför att börja med innebandy eller hästhoppning, inte direkt min smak.

Jag har alltid haft en tro på Gud, men jag är inte uppväxt med att gå i kyrkan så hade därför ingen gemenskap i en församling. Jag orkade inte kämpa för att få nya vänner om och om igen. Tänk om vi kanske skulle flytta snart igen?

Mitt i den ensamheten som jag upplevde så bestämde jag mig för att söka Gud och be om en förändring. Det spelar ingen roll om vi flyttar igen eller ej, men jag ber att något ska hända och att det blir en förändring. Efter bara några dagar efter den bönen fick jag reda på att vi skulle flytta igen – till Västerås, vad skulle det betyda? När vi flyttat till Västerås var jag intresserad av att hitta en kyrka att gå till. Jag kände ingen som gick till en församling och beslöt mig för att ta tag i det själv. Jag fick kännedom om Lifecenter genom en konsert som kyrkan anordnade i stan och bestämde mig för att besöka en Gudstjänst. Direkt när jag klev innanför dörrarna till kyrkan så kände jag en obeskrivligt varm atmosfär. Jag kände mig hemma på en gång. I samband med flytten så fann jag många nya vänner, vänner som fortfarande är mina närmsta än idag. Allt gick så smidigt den här gången, jag behövde inte anstränga mig för att passa in. Då upplevde jag att Gud burit mig igenom den tiden som varit, allt förändrades till det bättre.

Vad vill jag säga med det här? Vi vet inte hur långt bort vi är från vårt genombrott eller bönesvar. Jag hade bett till Gud om en förändring i mitt liv, det hade varit tufft ett tag. Helt plötsligt ändrades allt och på ett sätt jag inte hade kunnat ana, men Gud visste för han hade hela bilden.

För 10 år sen var jag en tjej som kände sig ganska vilsen och såg inte hur det kunde bli bättre just då. Nu är jag så tacksam över allt jag har, min familj, mina vänner, jag bor i en stad jag älskar och får tillhöra en församling där jag känner mig hemma. När jag blir ”hemmablind” försöker jag påminna mig om att vara tacksam för hur mitt liv blivit och att inte ta det för givet. Gud är nåd och utan honom hade jag inte varit där jag är idag. Därför är mitt tips om du kanske känner som jag gjorde, oavsett ålder eller situation och inte ser en utväg på ditt problem eller din omständighet just nu, så våga lita på att Gud har en lösning för dig.

Mitt favoritbibelord är från Ordspråksboken 3:5-6; ”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.”

Hälsningar från

Isabelle Weidmo