Gästblogg av Ingebritt Larsson.

Långt från kyrkan, men nära Gud.

Året var 1942, natten var mörk och kriget rasade ute i världen.

I en kökssoffa i Skinnskatteberg föddes jag. Samma natt kördes min mamma och  jag till Köpings sjukhus, eftersom vi båda var sjuka och jag var mycket svag. Läkarna trodde inte att jag skulle överleva men…  livet vann!!!

Efter tre månader var jag hemma igen. Jag fick namnet Ingebritt Astrid. Gud som ger oss livet säger i den gamla Bibelboken: “Jag såg dig innan du föddes och planerade varje dag för dig i ditt liv innan någon av dem börjat. Varje dag skrevs ner i min bok”.

Mamma Astrid och pappa Hans tyckte att jag var fantastisk. Liten och söt som krävde specialmat. Jag fick många smeknamn, en del riktigt rara, men andra ganska fåniga. Tror att jag med tiden gav mej en del underliga namn själv, faktiskt. Till exempel Mimsala Pimsala Pim. Ja vad säger du om det? Mina syskon kallar mej det ibland när de vill retas lite. Syskon ja, har en storasyster som blev läkare, samt två yngre bröder, en polis samt en ingenjör.

Tillbaka till när jag var baby. När jag var åtta månader brann vårt hus ner till grunden. Allt blev lågornas rov, förutom mamma, min syster och jag. Pappa var inkallad som männen vanligen var under kriget. Vi levde, men var bostadslösa och nu flyttade vi till släktingar i Västerås.

Efter något år fick vi en lägenhet på Vegagatan, 56 kvadratmeter, vatten och toa inne, lyx! Här föddes mina bröder. Jag tror att jag var sex år när söndagsskolan kom till vår gata. Min syster och jag gick dit och vi älskade berättelserna som Gulli berättade. Men pappa hämtade oss direkt när han förstod var vi var. Såna tokerier sa pappa!  Men Gud hade andra planer.

Mammas arbetskamrat på sjukhuset var medlem i Pingstkyrkan och hon pratade om nåt som kallades Lapplandsveckan, en kristen konferens i Lappland. Pappa hade tagit körkort och köpt bil. Nu skulle han få köra ända dit med båda familjerna. Han tyckte det skulle bli jättekul. Väl där gick han med till tältsalongen där möten hölls, greps av budskapet, där blev han frälst. Nu blev allt annorlunda. Nu skulle vi barn gå i söndagsskolan och även gå till Pingstkyrkan. Jag var tio år, blev frälst och så småningom döpt. Nu var jag och familjen medlemmar i kyrkan.

Min tonårstid blev trasslig och jag själv krånglade till mitt liv. Raggarna blev mina bästa vänner. Allt blev faktiskt kaos för hela min familj. Kyrkan uteslöt mig, min familj skämdes för mig och jag fick gå…!  Aj, det gör ont att säga det… nu var jag ensam och skyddslös. Bodde lite här och där.

Det år jag skulle fylla 18 fick jag komma hem igen. På stan hade en snygg, brunögd norrbottning, Kurt, raggat upp mig i sin stora amerikanska bil. Kurt och jag blev ett par. Vi förlovade oss efter några år. Det började nog bli lite ordning på mig, jag jobbade på en syfabrik, Salen’s. Jag gick till kyrkan ibland och sökte mig tillbaka till Gud. Han hade väntat på mig, tyckte jag att han sa.

Jag läste i Bibeln där Gud säger: ”Min kärlek ska aldrig lämna dig!” Nu var jag åter en medlem i församlingen, allt kändes så bra. Efter några år gifte vi oss i Badelunda kyrka. Vilken härlig dag! Kurt tillhörde inte kyrkan, eller var inte frälst, så därför uteslöts jag från den gemenskapen igen, det var vanligt då på den tiden.

Tyvärr blandade jag då ihop människors agerande med med Guds och ifrågasatte Gud och hans kärlek. Det verkade som om allt bara var människopåfund. Det där med Gud fick vara för mig.

Kurt och jag fick tre fantastiska barn, Susanne, Karin och Per. En tid av mycket arbete och mycket glädje. Vi var så lyckliga över våra barn. Men jag saknade något, jag tänkte att det kanske var utbildning. Skolan hade varit ointressant tidigare. Läste in grundskolan och gymnasiet på Kom/Vux med höga betyg. Sökte till Uppsala universitets lärarutbildning och kom in på den. Jag blev högstadielärare i SO- ämnen och fick jobb på en högstadieskola. Såååå roligt! Jag älskade mitt jobb.

Men fortfarande fanns det där tomrummet och ett mörker i mitt inre. Jag hade ju slängt ut Gud ur mitt liv, men nu var jag lite osäker. Tänk om han finns… jag testade några gånger. Jag kunde säga ungefär att, ”om du finns Gud, då ska det och det hända”. Dessutom skulle det hända vid ett speciellt tillfälle som jag noggrant valde. Varje gång hände precis det jag krävde…. hm hm. Men jag viftade bort det som tillfälligheter, påminde mig själv om hur jag hade blivit behandlad tidigare. Kände mig hård där. Hade jag gjort fel….Skulle jag be om förlåtelse? Vem bör väl förlåta vem?

Jag gick till kyrkan en söndagkväll och pastorn där, helt okänd för mig, sa att han hörde från Gud att någon hade svårt med förlåtelse. Han sa: ”Du som inte kan förlåta den orätt du mött, ta emot Jesu kärlek och låt den förlåta genom dig”. Hoppsan!!! Skulle jag det?! Det blev så, precis så. Jag släppte in Jesu kärlek in i mitt liv och det mörka försvann, och ilskan mot människor försvann.

Gud var där som han säkert alltid hade.varit!  Fick åter komma med i församlingen efter 33 år. Det blåste lite nya vindar om hur en kyrka kan styras och sånger kan sjungas. När Lifecenter startade år 2000 gick jag med i den församlingen. En härlig, öppen kyrka med stor kärlek för människor. Själv har jag fått möta så mycket kärlek här.

Min älskade Kurt blev svårt sjuk för några år sedan. Han fick ta emot Jesu kärlek bara en vecka innan han flyttade till himlen. Det blev åter en tid av stora förändringar för mig. Förutom sorg och ensamhet sålde jag mitt hus, köpte lägenhet och flyttade till stan. Idag är jag så tacksam till Gud som är så nära mig hela tiden och min kyrka som jag får vara en del av och som inte är långt borta utan nära.

Hälsningar från Ingebritt Larsson