Gästblogg av Emelie Furedal.

Emelie Furedal är mitt namn. 34 år ung. Gift med Lars, tillsammans har vi två söner Gabriel 6 och Liam 4. Vi är Västeråsbor sedan snart 9 år tillbaka. Maken hittade jag i Småland och jag själv är Dalkulla i grund och botten
Jag är född och uppvuxen i en kristen familj med två föredömliga föräldrar och tre bröder. En fantastisk familj att växa upp i på alla sätt.

Tonåren var tuffa då jag under en lång tid levt mitt kristna liv baserat på mina föräldrars och vänners tro. Jag ville gå min egen väg. Tvivel växte fram. Jag rymde från ungdomssamlingarna i kyrkan på fredagskvällarna och umgicks med vänner på annat håll.

En dag träffade jag en kille som jag så totalt kärade ner mig i. Jag vände kyrkan, min familj och mina vänner ryggen. Kärleken var blind. Jag flyttade hemifrån en helg när mina föräldrar var borta. Jag var 17 år. Men bara efter ett par månader visade han sig från en annan sida. Jag hade gjort mitt val och stod ut med allt som vår relation innebar i svartsjuka och psykisk misshandel. Mitt självförtroende och min självkänsla var i botten.

Jag byggde upp en fin fasad i skolan och inför vänner. En fasad som mina föräldrar såg men valde att inte rämma, vilket dom gjorde helt rätt i. Jag är övertygad om att om dom hade försökt jobba emot mig så hade jag ännu mer satt mig på tvären. Jag visste vart dom fanns och att dom var ett telefonsamtal bort, jag var alltid välkommen hem.

Efter ett par år blev en dåligt diskad gaffel min väg ur detta trasiga förhållande. Jag kände mig misslyckad och ledsen men även en känsla av lättnad infann sig. Samma kväll köpte jag en lägenhet, en liten etta i centrala Avesta där jag bodde. Mina vänner vågade sig tillbaka in i mitt liv, även dom med en öppen famn och utan pekpinnar. Jag landade på fötterna men som en trasig och skör ung tjej. Sakta men säkert började jag följa med till kyrkan igen och inbjudan till sommarens konferenser kom. Jag var skeptisk till en början. Jag kände mig smutsig, misslyckad och som att jag inte längre passade in. Men jag klämde fram ett ok och vi åkte iväg på Nyhemsveckan, en kristen konferens utanför Mullsjö i Småland.

Tillsammans med mina kristna vänner kändes mitt bagage väldigt tungt och jag hade inte haft tid att bearbeta allt jag gått igenom. Dom ville och försökte förstå men jag var trött på att höra hur alla runt mig hade sån förståelse, de hade inte en aning om alla tårar jag gråtit och all smärta jag känt.

Väl framme på konferensen så var mitt fysiska jag där, men inte mitt psykiska. Ett lugn kom ändå över mig och över den plats jag befann mig på. Redan andra kvällen var jag uppenbarligen mottaglig – för Gud talade så starkt in i mitt liv genom predikan. Jag tog min närmsta vän i handen och sprang gråtandes fram för förbön. Jag berättar i korta drag vad jag behövde bli fri och förlåten ifrån och när hon säger; jag förstårså var jag redo att gå. Hon stoppar mig och berättar sin story som påminner väldigt mycket om min egen. Hon förstod faktiskt! Ingen hade tidigare förstått mig.

Tack vare den förståelsen från en annan människa, genom Guds omsorg så är jag frälst idag. Jag lever mitt kristna liv på min egen tro och min bekännelse på att Jesus Kristus är Herre i mitt liv. Jag glömmer aldrig det sms jag skickade till mina föräldrar den kvällen; Jag är frälst, fri och förlåten! Tillbaka fick jag ett: Amen! Jag hade varit deras och många andras böneämne under en lång tid. Jag är så tacksam över att jag hittade tillbaka till Guds famn och att jag idag är Hans barn. Det finns inget annat jag hellre vill.

Redan första söndagen som bosatta i Västerås så snubblade vi in i Lifecenter. Vi blev från första stund välkomnade, sedda och bekräftade. Sedan den dagen har vi våra hjärtan i numera vår församling Lifecenter. Vi är stolta över att vara en del av församlingen och våra barn bara älskar att vara i kyrkan. Vår kyrka är attraktiv och det älskar vi. Både jag och min man är engagerade på olika sätt i kyrkan. Jag har förmånen att ingå i Sisterhoodteamet där vi planerar event för tjejer, kvinnor, damer i alla åldrar. Där vi som systrar kommer samman, delar livet, skrattar, fnissar, får ta del av undervisning. Alltid något för ande, själ och kropp.

Bibelord som burit mig genom livet är Psalm 121:1-8

Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord…

Jeremia 18:4 Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.

Hälsningar från

Emelie Furedal