Gästblogg av Emelie Frankner.

Hej!

Jag heter Emelie Frankner, och för er som inte känner mig så är jag 19 år, nummer två av fyra syskon, och kommer från Malmö. Det känns konstigt att säga att jag kommer från Malmö, för det är nästan exakt åtta år sen jag bodde där. De första elva åren av mitt liv bodde jag i Malmö, därefter sju år i Sankt Petersburg, Ryssland, och de senaste åtta månaderna har jag bott i Västerås.

Jag växte upp i Malmö och hade ett ganska vanligt liv som bestod av skola, kyrka, familj och vänner. Mina föräldrar, Andreas och Anneli, var pastorer i United.

2007 var första gången som mina föräldrar berättade att vi skulle flytta till Ryssland för att starta en kyrka. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag tyckte om det, men jag kommer ihåg att det lät spännande. Hela mitt liv har jag hört om tiden mina föräldrar spenderade i Ryssland på 90-talet och ryssar har besökt och bott hos oss, så att vi skulle flytta till Ryssland var inte en omöjlig tanke.

På tre år så hinner man både tänka på vad det betydde att flytta, och samtidigt tänka att det inte kommer hända. Sommaren 2010 hände det, vi flyttade till Ryssland! Vi packade vår Chevrolet full och tog färjan över till Helsingfors. Jag kommer aldrig glömma känslan av att vakna utanför vår nya lägenhet. En helt tom lägenhet var verkligen den bästa bilden av mitt nya liv, en helt ny start. Den första veckan spenderade vi på IKEA. Det var som att vara hemma igen, förutom när vi åt köttbullarna och började gråta för att de inte smakade som svenska köttbullar 

Efter några veckor spenderade på IKEA och som turister så vad det tid för skolan att börja. Jag började en internationell amerikansk skola. Jag kan säga att när jag började sexan, efter att ha skippat femman, så märkte jag hur efter det svenska skolsystemet var. Jag trodde jag kunde nog mycket engelska, men när man ska sitta från klockan åtta till tre, då kändes det som om jag inte kunde något alls. Min dag bestod av skolan, läxor, middag, läxor, sova. Det var en svår säsong i mitt liv, men som det är med säsonger så tar de slut, och en ny börjar.

Jag lärde mig engelska på tre månader och jag började tycka om att gå till skolan. Det bästa med skolan var att den var kristen. Jag hade bibellektioner tre gånger i veckan, plus gudstjänst på onsdagar. Det var en liten skola, jag hade aldrig mer än tio elever i min klass. Det var det bästa med skolan, vi var en internationell familj. Jag fick vänner från Syd Korea, Japan, Amerika, Ryssland, Afrika, Tyskland och så många andra länder.

Skolans motto var Kolosserbrevet 3:23 (Vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor) som också blev mitt motto. Sju år ägnade jag åt min utbildning i den amerikanska skolan, men samtidigt så har jag många minnen för livet från skolan. Jag skulle inte ändra på någonting av vad som hände, jag är så tacksam för allt. Jag fick lära mig värdet i en utbildning, att man arbetar för det man vill ha, och fick kärlek för den internationella världen. Det är genom de svåra tiderna jag har vuxit som person mest.

Skolan var en del av mitt liv men en annan stor del av mitt liv var kyrkan. Hela mitt liv har kyrkan varit mitt andra hem. Min familj flyttade till Ryssland för att starta en kyrka, och för mig så var det inte bara mina föräldrars vision, men min också. Jag var med varje lördag och ställde fram stolar, fixade kids-lokalen, och tog bort allt efter mötet. Det var ingen som tvingade mig att göra det, jag ville, för det var min kyrka. Min kyrka i Ryssland har blivit min familj.

Att starta en kyrka i Ryssland är en utmaning men det har bara gjort att vi blev starkare och mer som en familj. Att vara ett pastorsbarn har inte alltid varit lätt. Det finns en press, som jag tror jag satt på mig själv mer än andra gjort, att vara perfekt. Jag är så tacksam att pressen aldrig kom från mina föräldrar, och de försökte alltid att göra det bästa för mig. Jag skulle aldrig önska att inte vara ett pastorsbarn, för jag älskar att se verkligheten av hur det är att vara en pastor och bygga en församling.

Efter sju år i Ryssland så var det tid att flytta tillbaka till Sverige. Jag hade gjort en plan för några år sen, att jag skulle ta studenten i Ryssland, flytta tillbaka till Sverige, och gå bibelskola. Men det hade gått sju år och Sverige var inte mitt hem längre. Jag längtade inte efter att flytta, men jag såg fram emot en ny säsong i mitt liv.

Jag läste om alla bibelskolor i Sverige och den som jag fastnade för var Teamträningsskolan. Jag ville växa i min tro och samtidigt hjälpa till i en kyrka. Jag valde att flytta till Västerås för att jag hade släkt där, och för att jag ville teama i Lifecenter. När jag ser tillbaka på året så är jag så tacksam för mitt val. Jag hade planerat det här året, men som vi vet så händer allt möjligt som vi inte kan planera. Samtidigt så kan jag se att Gud var med mig i alla mina beslut. Lifecenter har blivit mitt hem i Sverige. Jag har varit i många kyrkor och jag kan säga att Lifecenter och deras pastorer är fantastiska.

Nu så är det bara tre veckor kvar av min bibelskola. Min plan är att stanna kvar i Västerås och Lifecenter. Jag hoppas kunna studera i Västerås och fortsätta hjälpa till i Lifecenter. Längre än så har jag inte planerat, men som mitt liv har sett ut så vet man aldrig vad som kan hända.

Hälsningar från

Emelie