En högre väg.

Fira allt som går att fira! Under veckan som gått har vi i Lifecenter fyllt hela 18 år som kyrka! Hurra! Nu är vi myndiga och dessutom får vi ta körkort och kan köra själva  Vilken resa det har varit och fortfarande är, att bygga kyrka är spännande och är du i startgroparna att starta upp en ny kyrka vill vi skicka med dig all Guds Rika Välsignelse samt tre små men mycket viktiga ord – Ge Inte Upp. Ett av min Per-Johans favoritbibibelord är Hebr 10: 36 ”Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat…” och just ordet uthållighet är en otrolig viktig pusselbit församlingsbygget.

Men nog om det. Någon gång kanske jag ska skriva en bok om församlingsplantering, men inte idag 

Under veckan som gick fick vårt lilla barnbarn Ingrid tag i blåa kritor och ”bakom ryggen” på mig, snabb som en liten vessla, målade hon glatt på vår vita trapp, inomhus. När han var ”klar” hämtade hon ”Mamo” (farmor = mig), log med hela ansiktet och visade upp sitt ”konstverk” för sin farmor. Hon var så oerhört lycklig och glad så jag hade inte hjärta där och då att berätta att ”man inte ska rita på just trappan”. Älskade lilla busunge!

Den här lilla storyn fick mig att minnas en annan historia. För länge sedan hade min kära mor en bekant som ”på lite äldre dagar” blev mamma till en liten pojke. Hemmet, som brukade vara i ordning konstant utan barn, blev helt ”plötsligt” upp och nervänt titt som tätt. Den lille sonen målade en vacker dag på den fina, nya, dyra vita tapeten och tyvärr blev mamma alldeles ifrån sig och skällde ut den lilla 2-åringen.

Efter bara några dagar blev den lille pojken svårt sjuk och dog hastigt och nu kan du också känna inom dig hur mamman kände sig. ”Hur kunde jag låta en sådan liten bagatell styra? Hur kunde jag skälla ut min älskade son för att han målade på väggen?” Det dåliga samvetet höll på att äta upp henne. Mamman ringde till min mamma som gav henne rådet att ta bort den bit av tapeten där pojken målat och rama in konstverket som ett fint minne istället för något som ständigt gav henne dåligt samvete. ”Tänk” sa mamma, ”att ni i stället fick det minnet tillsammans. Alla föräldrar får ett större eller mindre sammanbrott på sina barn någon gång längs med Livsresan, gå inte och gräm dig över det”.

Sagt och gjort. Mamman till den lilla pojken ramade in detta fina konstverk och hängde det på en hedersplats i hemmet och där hänger det än idag, över 40 år sedan efter det att pojken dött.

Den här ”lilla” storyn är en hel predikan rakt in i så många situationer. Ofta är vi med om stora och små saker som får oss att tappa fotfästet, blir besvikna över livet och våra medpassagerare. Det är så oerhört lätt att bli bitter, men stanna inte där. Ingen av oss lever för evigt och det är så trist om vi ska lämna med ouppklarade situationer bakom oss som vi inte kan göra något åt rent mänskligt. Livet är tufft nog ändå.

”Rama in” händelser i ditt liv och ditt hjärta, även om de är svåra. Dela med dig av glädje och sorg och hjälp andra komma vidare. Det är inte lätt, men det är rätt.

Ofta berättar jag att jag är inte perfekt, är du det? Lifecenter är inte heller en perfekt kyrka, är din kyrka det? Men istället för att se och jämt påpeka varandras brister, kan vi inte uppmuntra, tala gott och välsigna varandra istället? Livet blir så mycket roligare då. Och om du går vidare, glöm inte tacka för tiden som varit. Gå inte ut bakdörren. Gör vad DU kan för att ta en högre väg i de svåra situationer som du går igenom, tänk vilket arv du ger vidare till nästa generation! Du gör som du vill, det är bara ett tips från coachen 

I skrivande stund sitter jag i mitt gamla föräldrahem i Karlskrona och skriver dessa rader till just dig. Jag är så tacksam att jag aldrig stängt dörren till denna vackra stad som jag lämnade för över 30 år sedan, jag behöver en liten dos då och då av denna mysiga stad för att ”tanka in” i mitt innersta. Stäng aldrig dörren till något eller någon, gör vad du kan för att ha goda relationer där du går fram.

Ords 17: 17

”En väns kärlen består alltid, en broder föds för att hjälpa i nöd”.

All uppmuntran till just dig!

Hälsningar från

Ulrica – tillfällig Karlskronabo igen