Tant Hultman.

”Frivillig ensamhet kan vara bra på många sätt. Ofrivillig ensamhet däremot kan påverka stressystemet i kroppen och leda till både fysisk och psykisk ohälsa. Vissa känner sig ensamma fastän de är omgivna av människor, men saknar de djupare kontakterna. Andra kan ha en överdriven rädsla att vara ensamma.”

Ovanstående text finns på ”psykologiguiden.se” när du ”googlar” på ordet ”ensamhet” och det känns som att ensamhet nästan har blivit en folksjukdom. Ensamheten är (konstigt nog) oftast vanligare i våra storstäder än i den lilla byn där alla känner alla, och dessutom är alla släkt med alla. Det kan också vara en utmaning, men inte på samma sätt.

Jag, precis som de flesta människor, tycker det är skönt att vara ensam ibland. Frivilligt ensam. Men det finns många runt oss som lever i ofrivillig ensamhet.

För några år sedan, när våra barn bodde hemma och jag jobbade mer än heltid + allt i kyrkan, var jag glad om jag fick en kvart för mig själv någon gång varje dag :) Hualigen. Tempot var rasande högt från tidig morgon till sena natten. Jobb, mat, kyrka, tvätt, städ, skola, föräldraträffar, läxor, aktiviteter, starta ny kyrka, renovering av sjuttioelva hus… och så skulle jul och födelsedagar ”klämmas in” mitt i alltihop. Jag glömde säga att vi hade både inneboende samt ca 50-75 gäster hemma varje vecka. År in och år ut. Under flera år. Ordet ”ensam” kunde jag knappt stava till.

Jag är inte ensam nu heller, men nu är vi inne i en annan tid maken och jag. Jag njuter eftersom jag varit i ”kaoset” (ett mysigt sådant dock!) och nu har lugnet lagt sig… lite grand i alla fall. Tvätthögarna är inte lika stora och vid matbordet är vi inte så många till vardags som förr. Allt har sin tid. Det är så skönt.

Så här mitt i livet har de flesta tid att stanna upp och njuta av utsikten, tiden som varit och fortfarande väntar många spännande år framför oss.

Mitt i allt detta kom jag att tänka på Tant Hultman som var vår granne när jag växte upp i mitt föräldrahem i Karlskrona. Tant Hultman var änka och tyvärr hade hon inte fått några barn, så är Livet ibland. Hur som haver så kom Tant (Aina) Hultman alltid in och satt vid vårt köksbord medan mamma lagade middagen frampå kvällskanten och självklart fick hon äta med oss var och varannan dag. Hon fick uppleva ”familjegemenskap”, det gjorde henne ”gott i magen och gott i själen” sa hon alltid innan hon gick hem för kvällen.

Vi ”barn” tänkte inte så mycket på det, vi tyckte hon var en mysig och glad tant som berikade våra liv. Hon var sannerligen en sådan som lyste upp ett rum när hon kom, och faktum är att hon lyser fortfarande hemma hos oss för just jag fick ärva en gammal fin lampa av henne.

Ofta är det väldigt enkelt att bjuda in någon i ditt liv. Krångla inte till det. Ska du och familjen ändå äta och du vet att grannen sitter själv, ja, men skala en potatis till och ställ fram en tallrik till grannen då blir det både gott i magen och i själen hos er alla.

Många är ensamma och saknar vänner. Men hjälp finns alltid att få. Alla kyrkor, Lifecenter är en av dem, erbjuder fantastisk gemenskap där vi ofta fikar / äter ihop men framför allt får du ”mat för själen”.

Kanske är du en ”Tant Hultman” som kan sitta vid någons köksbord eller kanske duka fram när middagen lagas? Eller kanske ska du bjuda in en ”Tant Hultman” i din närhet, en fin vänskap får du på köpet! Och vem vet… kanske får du änglar på besök. Det tror jag bestämt vi har haft många gånger.

Matteus 7: 12

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem…”

Hälsningar från

Tant Stenstrand