En liten människa.

Vad ska jag göra?” frågade den lite drygt 60-årige mannen framför oss. ”Hatet inom mig växer som en klump i magen, den började växa redan som liten pojke… Min pappa lever inte längre, men han slog mig, mina syskon och min mamma varenda dag under vår uppväxt och jag kan inte förlåta honom. Hatet har blivit min identitet, för att dämpa hatet inombords har jag genom åren druckit alldeles för mycket. Så, vad tycker ni jag ska göra?”

Ofta när vi möter människor ser jag en liten människa framför mig som någonstans i barndomen blivit otroligt illa behandlad. Någon gjorde oss illa för länge sedan, kanske till och med förstörde något som enbart ska vara ljust, rent och fint - vår barndom.

Tyvärr är det långt ifrån alla som får växa upp i trygghet och det är en tragedi som är svår att ta in. Att det finns människor som fysiskt och psykiskt misshandlar barn är enbart ofattbart. Alla växer vi upp och kan senare i livet berätta om vår barndom, våra barn bor alltid kvar i våra hjärtan men vi delar inte samma hushåll livet igenom och just därför behöver vi förstå att våra guldklimpar vi får växer upp snabbt. Vi vill ge dem vingar som håller Livet igenom. Ja, så borde det vara i alla fall. Men tyvärr är så inte alltid fallet.

I samtal med människor så kommer ofta ”det lilla barnet” inom oss fram. ”Jag blev misshandlad som barn. Jag blev utnyttjad. Jag blev sårad på djupet. Jag känner hatet växa. Jag försökte kväva min ångest med sex, alkohol, för mycket jobb… och jag kan bara inte gå vidare.”

Det är oerhört tragiskt när de människor som skulle finnas där för oss inte gör det, tvärtom ger de oss sår för livet. Dina barn går inte i repris, missa dem inte!

”Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det…” Livet alltså. ”Så ansvaret ligger på mig?” svarade den lite drygt 60-årige mannen. ”Hur i allsin dar kan det göra det?” sa han med lite tuffare vokabulär än så :) “Nej”, svarade vi. “Ansvaret låg 100% hos båda dina föräldrar som lät dig gå igenom det här. Men du kan ändå välja att förlåta för att hatet inom dig ska försvinna. Det är sannerligen inte lätt, men det är rätt.”

Förlåtelse handlar långt ifrån alltid om rättvisa, förlåtelse handlar om frihet, för dig. Du kan livet igenom vara fången i oförlåtelse, men vill du verkligen gå genom Livsresan där du har din identitet i bitterhet och oförlåtelse? Trots att du har rätt att vara det? Stor fråga som kräver mycket samtal, bön och hjälp att komma vidare. Jag vet… för jag växte upp med en pappa som hade en fruktansvärd barndom. Det har jag berättat många gånger, det ska jag inte göra igen, inte just nu i alla fall.

Din historia behöver inte bli din framtid, jag har sett på väldigt nära håll att det kan bli sanning. Du kan vända det som varit svårt, be Gud om hjälp att komma vidare, be Gud om hjälp att inte själv bli en sådan fruktansvärd människa som dina föräldrar kanske var.

Du kan, om du vill, ta ett beslut att inte låta fruktansvärda händelser prägla resten av ditt liv. Du är värd ett liv i full frihet. Bli bättre, inte bitter.

Så vad hände med den lite drygt 60-årige mannen? Jo, där och då, den där söndagskvällen för några år sedan gav han sitt liv till Gud. Han grät som ett barn vid Per-Johans axel. Det var ingen 60-årig man som grät, det var en liten pojke som grät som ett barn ska och får göra. Efter en stund kom den 60-årige mannen ”tillbaka” och förlåt sina föräldrar, det är en resa ska jag tillägga, men som alla resor hade även den här resan en början som nog aldrig tar slut. Där och då började vägen mot frihet.

Att förlåta är ett beslut, inte en känsla. ”Det känns inte så bra” sägs ofta i samtal, och det kan vara så sant så sant så sant. Men känslor är inte fakta, du kan inte bygga ditt liv på känslor. Att förlåta, att älska någon annan i nöd och inte bara när jag har lust - det är ett beslut.

Till slut vill jag ge ditt ett bibelord som min pappa ställde sig på när han 1945, precis vid krigsslutet, som 13-åring, gav sitt liv till Gud. Ensam mitt i de Blekingska skogarna tog den unge tonårspojken ett beslut som han gett i arv till kommande generationer, som vi också får stå på och ge vidare.

Psalm 27:10

”Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig.”

Hälsningar från

Ulrica - Älskad