Ett helt Nytt Liv.

Påskveckan är här. Stilla veckan.

När jag skriver detta är jag är nyss hemkommen efter några dagar hos mina föräldrar, vi är nära på så många sätt, men tyvärr inte geografiskt. Mina föräldrar bor kvar i min gamla hemstad Karlskrona som på många sätt varit vårt smultronställe att andas frisk havsluft genom åren. Vi har också att kunna koppla av och njuta av den ljuvliga utsikten som havet ger, det ger mig ett inre lugn alldeles gratis.

November 1997 fick min lilla mamma ett Nytt Liv, hon talar ofta om det. Hon lever nämligen med en ny lever sedan snart 21 år tillbaka. Det finns ”ett före och ett efter” November 1997. Mamma har mycket att leva för så det är inte så konstigt att hon till och med nästan lever på övertid med sin nya lever och allt som med det krånglat rent hälsomässigt genom åren. Heja dig mamma! Du tappar modet ibland, men du tappar inte Livsgnistan och Livsglädjen, jag beundrar dig för det. Sjukdom och elände kan ha präglat dig rent fysiskt men sällan psykiskt.

I måndags, den 15 april, fyllde min mamma 83 år. Grattis i efterskott lilla mor! Jag vill bli som du när jag blir stor :) Mamma fyllde ofta år på Påskveckan när vi växte upp, ibland på självaste påskdagarna. Inföll sig födelsedagen på Långfredagen var det inte så mycket jippo hemma hos oss direkt, Långfredagen var just Lång. Inget fick vi göra, inte ens fira mamma så mycket som vi ville.

Men ingen i familjen led av det. Så oerhört bra att vara eftertänksam, stilla ned sig och verkligen ta in vad Jesus gjorde på korset för oss alla. Påsken är långt mer än mammas födelsedag, sill, köttbullar och en och annan prinskorv eller påskris och fjädrar.

”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led…” (Jes 53:4) Det är svårt att ta in, det behöver upplevas personligt och individuellt. Tänk att när Jesus dog tänkte Han på mig, och dig.

Precis som för min mamma kanske det behöver finnas ”ett före och ett efter” i ditt liv. Min mamma lever med en ny lever, du kanske behöver få ett nytt liv på något annat sätt. Kanske är det inte hälsomässigt i din kropp, kanske är det din knopp :) Nya, fräscha tankar är aldrig fel. Vad det än gäller så finns ett Nytt Liv att hämta hos Jesus. Det gäller alla veckor, alla dagar inte bara påskdagarna.

Nu lever vi med facit i hand. Vi vet att det kommer en påskdag då Jesus vann seger över allt, precis allt. Det inkluderar allt du går igenom och det du kommer gå igenom i framtiden. Visst är det fantastiskt!

Det var dina sjukdomar han bar, dina plågor han led. Påsken är en väldigt bra helg att besöka en kyrka nära dig. Om du vill och kan så är du varmt VÄLKOMMEN till Lifecenter.

”They would lay down their palms; He would lay down His life. A lot can change in a week.” (Bob Goff)

Mycket kan förändras på kort tid. Ditt liv också.

All uppmuntran! All välsignelse!

Hälsningar från

Ulrica - Älskar Påskens budskap

Ulrica Stenstrand
Gud som haver barnen kär.

Någon gång i min barndom, när jag var runt 8 år, blev jag allergisk mot djur, solen, pollen och lite annat smått och gott. Genom barn- och tonårstiden hade jag periodvis så svåra utslag över hela kroppen att jag fick ha hemundervisning, jag kunde inte gå till skolan.

Tonåren var värst. Jag fick utslag i ögonen, de var svullna och knallröda, näsan blev mer än dubbelt så stor och så ska vi inte tala om läpparna… eller halsen som svullnade helt om jag kom i kontakt med vissa djur. Bara att gå in ett stall gjorde mig bokstavligen dödssjuk. Och så detta evinnerliga nysande. Jag fick nysattacker som varade… länge.

Emellanåt var jag täckt av utslag, från topp till tå. Mycket kortison och diverse mediciner var min vardag och blev jag riktigt dålig fick jag åka in till sjukhuset.

PJ och jag var båda 20 år gamla när vi gifte oss, midsommarafton 1986. Eftersom det var på sommaren då jag alltid hade mycket utslag i både ansikte, händer och armar hade jag en långärmad klänning, spetshandskar och hög hals eftersom jag var prickig överallt. Men jag var mycket lycklig ändå :)

Den här ganska stora allergiperioden i mitt liv varande i ungefär 15 år, men jag tänker aldrig på den numera. Allt eftersom jag blev äldre blev jag långsamt, men säkert, lite bättre för varje år som gick.

Jag tänker inte heller på den här säsongen i livet som jobbig, trots att så säkerligen var fallet ganska ofta för mina föräldrar och syskon. Tvärtom. Jag minns just den här perioden som rolig och fnittrig på grund av alla de som stod mig nära.

Min allergi blev aldrig min identitet. Visserligen såg jag ibland ut som att jag hade vattenkoppor konstant, men jag var så mycket mer än alla mina utslag. Varje år var jag till exempel med på skidläger, varenda gång blev jag så sjuk och full av utslag så mina föräldrar fick hämta mig. Men ändå var jag med, i alla fall de första dagarna :)

Låt inget eller ingen stjäla din glädje. När mina utslag var som värst under tonårstiden hade jag samtidigt några av mina roligaste år i livet. Min familj och mina vänner ”såg” inte mina utslag, de såg mig för den jag var. Jag lärde mig av mamma och mormor att ett hjärtligt gott skratt varje dag är bästa medicinen mot det mesta. ”Det är inte hur vi har det utan hur vi tar det… Livet”.

Tidigt i livet fick jag en barnatro på Gud som har burit genom allt. Han har fyllt på med extra glädje och trygghet när jag var som mest sjuk under mina tonår. Han ser också dig för den du är. Underbar. Vacker. Och så otroligt och innerligt älskad.

Min identitet är i Kristus och Han kan göra allting nytt, vad det än gäller.

Ofta ber jag fortfarande den gamla härliga barnbönen ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…” och det ger tröst rakt in i hjärteroten. Helt ljuvligt! All himmelsk uppmuntran till dig som läser det här, du är fantastisk. Glöm aldrig det.

Hälsningar från

Ulrica - friskförklarad

Ulrica Stenstrand
Vår tvättmaskin äter svarta strumpor.

Det har hänt att vi ”tjafsat” lite lätt maken och jag om dessa svarta strumpor alla har i familjen. Jag tror minsann att vår tvättmaskinen äter svarta strumpor både till frukost, lunch och middag. Vart tar alla svarta strumpor vägen?

Nu är vi bara två kvar i hushållet, och ”kriget” om strumporna har väl blivit något bättre. Jag menar, jag har storlek 37 i skor och strumpor och maken har storlek 42. Man tycker ju att det borde synas tydligt vilka som är mina och vilka som är PJ.s. Hur svårt kan det vara?

Men icke. Under åren har det varit ett virrvarr av svarta strumpor i våra lådor. Men inte nu längre. Tack och lov!

I höstas köpte maken svarta RIBBADE strumpor till sig själv. Genialiskt måste jag ju säga. Eftersom jag tvättar i vårt äktenskap ser jag direkt vilka som är mina och vilka som är hans. Inget mer tjafs om strumpor. Tänk att en sådan liten pyttedetalj gjorde tvätten ”bättre” och ”roligare”. Det tog bara 33 år :)

Mitt i allt vårt ”diskuterande” om strumpor hit och dit kom jag att tänka på Guds kärlek till oss. Han har koll alltså, superkoll på oss alla. Det står till och med i Bibeln att han vet hur många hårstrån vi har. Egentligen inte för att ha koll på oss utan för att Han älskar oss.

När våra barn var små hade vi som föräldrar (för det mesta) koll på våra barn. Men allt eftersom de växer upp blir de också mer självständiga och blir egna personligheter. De flyttar ut ur hemmet och flaxar vidare. Helt naturligt. Idag har jag då rakt inte full koll på mina barn fast kärleken till dem fortfarande blir större och större för var dag som går.

Mina barns liv, våra egna liv, allas liv får jag vackert lägga i Guds händer som med kärleksfulla ögon alltid har koll på oss. Han har inte bara koll på oss, han har planer, Gudomliga planer för varje människa som formades långt innan vi föddes.

Många gånger tjafsar vi om små saker, under lång tid dessutom, som är i grund och botten ganska löjliga. Tjafsa om svarta strumpor? Skärpning. ”Problemet” var ju mycket enkelt löst och vi kunde löst det för många år sedan.

Vad har du som gnager i ditt liv? Tjafsar ni också om småsaker? Det är du inte ensam om. Speciellt inte nu när alla är lite trötta och schletna mitt i en termin. Som i alla säsonger och situationer behöver vi lyfta blicken, hitta en lösning illa kvickt innan situationen blir infekterad och svår. Du och ditt liv är värt så mycket mer än tjafs, det är så onödigt.

Så - en uppmuntran till dig som blir irriterad över svarta strumpor, eller du kanske till och med känner dig som en svart strumpa? Ingen ser just dig och så blir du till råga på allt elände hopkopplad med någon som inte alls passar dig, det känns som att du aldrig hittar rätt make / maka.

Ta det lugnt. Lyft blicken. Var kreativ och hitta lösningar till små problem som kan bli stora om du inte tar i dem när de är små.

Och framför allt, räkna med Gud Livet igenom. Han hjälper dig inte bara sortera strumpor, han hjälper dig sortera och hjälpa dig med Livets verkligt stora utmaningar.

Jer 1: 5

”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig…”

Hälsningar från

Ulrica - strumpexpert

Ulrica Stenstrand
Du är älskad för den du är.

Tårarna rann nerför mina kinder när jag tittade på dokumentären ”Älska mig för den jag är” som handlar om sångerskan och artisten Josefin Nilssons alldeles för korta liv. Att någon som säger sig ”älska” henne slog henne istället gul och blå är bara avskyvärt. Det är så långt ifrån kärlek man kan komma.

När vi möter ondska som inte går att förklara är det inte svårt att förstå att Gud känns långt borta. Josefins egna ord när hon sjöng om Gud i slutet av dokumentären tog mitt hjärta. Jag hoppas och ber att jag ska få möta denna otroligt vackra Josefin i himlen en dag, jag vill tro det. För Guds nåd är så mycket större, hans tankar är inte våra tankar, hans kärlek tar aldrig slut.

Har du inte sett dokumentären kan jag varmt rekommendera dig att se den. Den är tragisk, men viktig att se. Dokumentären har lämnat få oberörda. Livet är inte bara härligt, det finns dagar dagar och stunder som är otroligt besvärliga.

Det händer inte ofta, men det händer även mig att jag dyker ner i ett stort svart hål. Vi är alla olika, en del visar upp sitt mående vitt och brett, skriver dessutom om det där i sociala medier. Jag har valt att inte göra så. Jag skulle personligen inte må bättre av det, men du får naturligtvis göra som du vill, vi lever i ett fritt samhälle.

För att verkligen få hjälp om du mår dåligt skulle jag vilja rekommendera dig följande:

  1. Ta hjälp. I alla kyrkor finns hjälp att få, men också ute i samhället. Ingen människa kan läsa dina tankar, du behöver öppna munnen och berätta för någon som har som sin profession att få dig vidare, någon med tystnadsplikt.

  2. Ta ett steg i taget. Ditt mående har troligtvis inte kommit på en kvart, du kommer heller inte må bättre om en kvart. Allt börjar någonstans, inklusive ett bättre mående. Kanske behöver du hjälp i samtal en gång, kanske behöver du hjälp Livet igenom, det är individuellt.

  3. Kom förberedd till ditt samtal. Första gången kanske du inte vet var du ska börja, men det vet den du samtalar med. Gå tillbaka till punkt nummer två. Ta ett steg i taget. Inget löser sig på nolltid.

  4. Be och ta emot förlåtelse. Kanske är det dig själv du ska be om förlåtelse, kanske är det dina föräldrar, din man, din fru… ju närmare hjärtat vederbörande ”bor” som gjort dig illa, desto längre tid tar det att komma vidare. Gå tillbaka till punkt nummer två. Ta ett steg i taget. Förlåtelse handlar om frihet, din egen frihet att kunna gå vidare. Du behöver inte och kommer troligtvis inte bli bästa vän med den som gjort dig illa.

  5. Bli en hjälte. Visst är det tråkigt att vi alla någon gång blir illa behandlade genom Livsresan? Troligtvis har även jag, och kanske du, gjort någon illa. Alla situationer behöver en hjälte som kliver fram och ber om förlåtelse. Där har jag brustit många gånger. Låt inte stoltheten kväva möjligheten att be om förlåtelse. Rätt som det är finns vi inte mer på den här jorden, och det är så sorgligt att be om förlåtelse vid en begravning… Lyft blicken. Tacka, hedra och uppmuntra medan vi lever.

  6. Din historia är inte din framtid. Kanske ser din släkttavla trasslig ut bakåt, men så behöver inte din framtid vara. Du är ansvarig för det ditt liv, ingen annan.

  7. Be Gud om hjälp. Han kommer hjälpa dig, steg för steg. Det är så mycket som vi inte förstår, men det är oerhört skönt att få lämna allt i Guds händer, det är bara han som ser in i vår framtid. Om Gud känns långt borta så är det bara känslor och känslor är inte sanningen.

  8. Tala tro. Dina ord väger tungt. Tala tro in ditt äktenskap, över dina barn. Knäpp era händer tillsammans, kanske kan ni bara sucka. Gå tillbaka till punkt nummer två… allt börjar någonstans.

  9. Tacka Gud för det du har. Lyft blicken och se något positivt. Kanske är det något litet, men det finns alltid något att tacka för.

  10. Hög integritet. Var rädd om dig själv, ditt liv och även andras liv. Det är vackert att ha hög integritet. Alla behöver inte veta allt om dig. Det finns redan en som vet allt, Gud. Det räcker så.

Om ingen annan jublade den dagen du föddes så gjorde Gud det. Du är älskad för den du är. Mer än du anar.

”Gud som haver världen kär,

Se till den som sliten är.

När vi kraschar, vrider, vänder

får vi vila i Guds händer

Varje dag, hur vi än mår

Vill du gå bredvid, läka sår”.

Vad du än går igenom - all uppmuntran till dig idag!

Joel 2: 25 ”God can restore what is broken and change it into something amazing. All you need is faith”.

Bli inte bitter, bli bättre. Jag vet att det inte är lätt, men det är rätt. Och glöm inte att Livet är också härligt, långt ifrån alltid besvärligt.

Hälsningar från

Ulrica - älskad för den jag är

Ulrica Stenstrand
Ett fyrkantigt tänkande.

Att jobba som Pastor är speciellt. Jag har 25 år erfarenhet av ett ”vanligt jobb” out there, så jag tror jag vet vad jag talar om. Kanske kan det liknas vid eget företagande lite grand om du nu har det… fast ändå inte. Om man som vi dessutom startat en ny kyrka blir pastorsrollen speciell. Ingen är oersättlig, Lifecenter står inte och faller med oss, tack och lov, men det är ändå speciellt.

En gång i tiden bodde vi i Småland med otroligt många företagare runt oss. Min pappa var företagare. Per-Johans morfar var företagare. Vi har många företagare, entreprenörer runt oss i släkten och det är jag personligen stolt över.

Kära, älskade Västerås har genom tiderna präglats av ingenjörer som är underbart härliga men kan ibland ha ett fyrkantigt tänkande. Det märks inte minst på husen här i Gurkstaden. Här kan vi hitta samma hustyp (många radhus!) som är väldigt praktiska, de är byggda för en familj med två eller tre barn, de finns över hela staden - exakt samma hustyp - det är bara priset som är olika beroende på vilken stadsdel dessa radhus eller fristående hus ligger på. Är huset till exempel nära Mälaren, ja, då går prislappen upp naturligtvis. Inte så konstigt.

Men, jag har aldrig sett exakt samma (ofta radhus…) variant av hus finnas över en hel stad på det här sättet som i kära Bästerås. Vi vet alla planlösningen på dessa hus, alla vet exakt var toan ligger, den behöver vi inte fråga om :)

Tro nu inte att jag tycker det är fel med ingenjörer, det tycker jag inte. Tvärtom. Vår son är ingenjör, vi är så stolta över honom! Det är enormt mycket positivt med ingenjörer, inte minst det matematiska tänkandet, det är då rakt inte min styrka. Pluttefikationstabellen och jag är fortfarande inte bästa kompisar :).

Men jag ska försöka förklara vad jag menar. Vi har bott i vårt hus i 12 år, huset ägdes tidigare av en ingenjör och en sjuksköterska, ett klassiskt par här i Mälarstaden Västerås.

PJ och jag berättade att vi skulle renovera rubb och stubb i huset, bland annat skulle köket ut, en ny öppning skulle göras från kök till vardagsrum och mycket annat. ”Va?” sa herr ingenjör. ”Det går inte att göra en öppning i köket, för där är köksskåp.” Vi försökte förklara att vi skulle ta bort alla luckor, spis, kyl, frys - allt skulle bort, bort, bort. Köket skulle bli helt tomt och då fanns möjlighet att göra en ny planlösning och därmed öppna upp till vardagsrummet.

Jag ville så gärna få dessa två människor att förstå våra visioner så jag visade ritningar, viftade likt en väderkvarn med armar och ben för att just herr ingenjör skulle förstå vår köksvision. Men icke. Herr ingenjör var kvar vid köksskåpen, det var ju det han såg. Han kunde då rakt inte se förbi dessa köksskåp i furu à la 80-talet de luxe.

Med vänlig stämma sa jag att han helt enkelt fick komma och hälsa på när renoveringen var klar så han fick se med egna ögon vad vi menade. Sagt och gjort. Någon månad senare (jag är ju gift med Speedy Gonzales, remember?) var renoveringen klar och de före detta ägarna kom på kaffe i nygjorda köket och deras ögon blev stora som tefat. ”Jaså”, sa de båda samtidigt. ”Ni tog alltså bort det gamla köket, alltihop, och satte dit allt nytt….”. Jo, det var ju det jag försökte båda säga både med ord och ett förtvivlat viftande.

Tro nu inte att jag tycker hela Västerås är fyrkantigt, för det tycker jag då rakt inte. Tvärtom. Jag älskar Västerås och vill inte bo någon annanstans i hela världen. Men visst är intressant med människor. Tänk vad olika vi är och hur olika vi tänker.

När Gud ser på dig ser han inga omöjligheter. Du är inget omöjligt eller hopplöst fall. Tvärtom. Det finns alltid en väg till förändring, det finns alltid möjligheter att ”renovera” fast det kan stå både ett eller tretton köksskåp eller andra hinder i vägen.

Gud gör en väg där det inte finns en väg.

Gud öppnar en dörr där det inte finns en dörr.

För Han är Gud. En mästare på renovering i allas våra liv.

”I can do all this through him who gives me strength.”

Philippians 4:13

Hälsningar från

Ulrica - Bästeråsare

Ulrica Stenstrand
Gästblogg av Lovisa Jansson

Hej!

Mitt namn är Lovisa, är 22 år och bor i Västerås, i mitten av Sverige. Jag har en bror, 20 år, en syster, 14 år, och två fantastiska föräldrar.

I januari 2016 gav jag mig ut på mitt livs resa och flög till Australien för att gå Hillsong College i Sydney. Det hade alltid varit en dröm att få komma dit, och nu i efterhand vet jag att det var Gud som hade lagt den drömmen i mitt hjärta, och att han gjorde en väg för att det skulle ske. Jag flyttade hemifrån till andra sidan jorden, fick lära mig att försörja mig själv, att sköta ett hushåll och ta mig överallt. När man går på Sydneys gator känner man sig så liten. Det är en hisnande känsla. Som tur är låg det campuset jag gick på, Hills, 40 minuter utanför Sydney city, och man tog några turer in dit lite då och då.

Hillsong var verkligen en fantastisk värld att vara del av. Den kulturen de har byggt upp är något som man önskar att alla människor får ta del av och uppleva. Det kärleksfulla välkomnandet när man stiger in genom dörrarna innan en gudstjänst, allt som händer på scenen, till bemötandet av människorna i församlingen...

De sade alltid att Hillsong är en liten kyrka med många människor, och det var ju sant. Det fick mig att känna mig som en del av familjen och fick kyrkan att faktiskt kännas liten.

Kyrkan är underbar, och inte minst sagt college-livet också. College är del av kyrkan, och kyrkan är del av college. Att varje dag lära mig mer om Gud, mig själv, och Guds plan för mitt liv, och att alltid få input av Bibeln, uppmuntran, och uppenbarelser, och att vara omringad av allt underbart folk som verkligen tror på en, det är något som jag kommer sakna.

Absolut fick jag hemlängtan lite med jämna mellanrum, det var ganska jobbigt i vissa perioder. Men när man vet att det är där man ska vara, så tar man sig igenom det, och man tar en dag i taget. Det dröjer inte länge förrän man upptäcker någonting att vara tacksam för och uppskatta med att vara på den platsen. Jag hade som inställning från första början att Sydney bara var för en säsong. Jag kände verkligen på mig det, och det blev mer och mer klart för varje år att jag inte skulle stanna en längre tid. Det blev att göra de tre åren av college och sen bege sig hemåt till fina Västerås och Sverige.

Varje säsong i livet har syfte. Var du än befinner dig, så har Gud en mening med att ha just dig där, även om det bara är för en säsong. Det kommer säsonger då vi behöver ligga lågt, ta det lugnt och vila upp oss, och sen kommer det säsonger där vi får skörda. Men underskatta inte den säsongen du är i just då.

Min nästa säsong började med ett nytt kapitel - att flytta hem till mamma och pappa, och med att ha en sådan kyrka som Lifecenter Church att kalla hem, kunde det inte ha blivit bättre. De har välkomnat mig så fantastiskt, och jag är så tacksam för att jag kan hoppa på allt som händer i kyrkan direkt, och att de har ett sånt driv och momentum. Jag är mer taggad än någonsin på att fortsätta denna säsong i livet, hur den nu kommer att se ut, och göra det Gud har för mig så bra som bara han kan genom mig.

Om tio år hoppas och ber jag att jag är gift, har två barn, jag bor i Sverige eller Norge och jobbar med mitt drömyrke, där jag kan använda mina språkkunskaper, vilket är mitt stora intresse. Hela familjen är starkt insatta och investerade i den lokala kyrkan. Vi har hela släkten nära både geografiskt och relationsmässigt.

Men fram tills dess ska jag ut på äventyr med Jesus.

Fina människor, framtiden är ljus!

Varma kramar,

Lovisa

Ulrica Stenstrand